DEN FÖRLÄNGDA BARNDOMEN

© Lars Lorentzon

Sammanfattning

Barn är tämligen hjälplösa i den värld de kommer till. Men de växer och utvecklas. Hur de utvecklas - och den takt i vilken de utvecklas, och kanske inte minst till vad de utvecklas - beror på hur de bemöts. I min egenskap av barn- och ungdomsvårdare möter jag ständigt ett slags klagomål att ungdomar "nuförtiden" inte tar det ansvar som de borde, och som deras förgångare gjorde. Jag delar delvis denna uppfattning; jag tror att ungdomarna i vårt nuvarande samhälle snarare intar rollen som stora barn, än som unga vuxna. Men jag tror knappast att detta val beror på ungdomarna själva. Min tro är att barn faktiskt vill bli stora, starka och oberoende så fort som möjligt! Att många undomar inte lyckas med detta handlar knappast om deras lust att förbli barn, utan vuxenvärldens, möjligen välmenande önskan och motstånd mot att till fullo ta upp dem i de vuxnas krets.

Sannolikt har alla generationer av vuxna uttryckt just detta klagomål på sina efterkommande. Men detta faktum får inte hindra oss att med största allvar funderar över hur vi, i vårt samhälle behandlar våra barn. För min egen del tror jag att uppväxande människor knappast mår väl av att leva avsides, och bortom det vuxensamhälle där deras föräldrar lever. Jag tror inte heller att det är bra att biologiskt fullvuxna människor måste leva i en socialt påtvingad och förlängd barndom. Det är om detta som denna personligt hållna, och spekulativa uppsats handlar.

Inledning

I dagligt tal, indelar vi människor i kategorierna barn, ungdom, vuxna och gamla. Ett av de områden som ungdomsundersökningen belyser, handlar om integration mellan de unga och de vuxna. Att integrationsproblemet överhuvudtaget uppkommit beror bl a på det faktum att barn och ungdom i hög grad lever i en egen värd, i en omsorgs- och utbildningskultur vid sidan av de vuxnas, deras föräldrars försörjningssamhälle. Dessa livsvärldar tenderar att bli så åtskilda att många unga ställs inför stora svårigheter när de försöker etablera sig som vuxna. Den tes jag vill driva i denna uppsats är att det knappast räcker att marginellt förändra de sociala villkoren för de unga vuxna. Den bristande integrationen handlar enligt min mening om vår grundläggande syn på barn och unga och hur denna syn kommit att forma de livsvärldar där deras uppväxttid utspelar sig.

Min uppsats baserar sig inte på de nu aktuella resultaten i ungdomsundersökningen, utan är en sammanfattning av tidigare publicerade uppsatser. Min förhoppning är att de allmänna, och personligt hållna resonemang jag redovisar kan vara till viss hjälp för att utveckla den alltid lika angelägna diskussionen om barns uppväxtvillkor.

Den biologiska och sociala gränsen mellan barndom och vuxenhet

Thorsten Sjövall, svensk psykoanalytiker, skriver i sin bok "Från sexualism till humanism" om människans fyra bryggor, de mest fundamentala förbindelserna mellan människa till människa och människan till samhället i stort. Det är navelsträngen, bröstet, penis och barnet ( i betydelsen födandet av barnet, det fortgående, reproducerade livet). Dessa rent kroppsligt biologiska samband mellan människor utgör en grund för utvecklingen av, och mönstren i, våra sociala relationer.

De två första av dessa bryggor, navelsträngen och bröstet, utgör barndomens början, dess mellanmänskliga begynnelse, medan de två andra bryggorna betecknar dess slut och dess övergång i vuxenlivets relationsmatris. Människans barndom är, eller borde åtminstone vara till ända då de två senare bryggorna blir biologiskt tillgängliga i sin fulla funktion. Det verkliga och naturgivna uppbrottet från barndomen är den realitet att barnet blivit en fullvuxen, reproduktiv samhällsvarelse. Puberteten och könsmognaden borde, om man nu vill anlägga ett biologiskt grundperspektiv, vara den tidpunkt då etablerandet som vuxen, också i social bemärkelse, ägde rum.

Barndomen har alltså en biologiskt betingad början och ett biologiskt betingat slut, vilket faktiskt utgör en förutsättning för att den kan skiljas från vuxenlivet. I de samhällen som föregått vårt nuvarande har man med ritualers hjälp kraftigt understrukit denna övergång, av den anledningen att det varit viktigt att markera boskillnaden mellan barn och vuxna.

Suddas den gränsen ut, vilket jag menar har skett i vårt samhälle, upphäves faktiskt såväl barndomen som vuxenheten, som psykologiska och sociala kategorier. Det betyder att barnets sociala ställning blir osäker både under de verkliga barnaåren och i de följande tidiga vuxenåren. Utan slutpunkt och gräns riskerar barnet att exploateras som vore det vuxet, och i sitt begynnande vuxenliv att fortsättningsvis betraktas och bemötas som ett barn. Det är närmast en truism att påstå att den ännu inte färdigvuxna människan behöver, och har rätt att kräva sin omgivnings beskydd, att få vara beroende, medan den fullvuxna människan måste betraktas som en autonom individ, en likvärdig vuxen medborgare i sitt samhälle.

I min kliniska praktik har jag iakttagit som ett närmast generellt familjeproblem att barnen å ena sidan mycket tidigt bemöts som om de vore vuxna samtidigt som de faktiskt vuxna barnen betraktas och bemöts som om de fortfarande vore barn. Jag har kallat detta för "den förlängda barndomen".

I biologiskt mening tar barndomen slut i och med könsmognaden, som inträder i 15-16 årsåldern. Ofta tidigare! Då är de gamla "bryggorna" förbrukade eller borde i alla fall vara det. Den psykologiska navelsträngen till föräldrarna borde vara avklippt och den unge vuxne borde inte längre leva, närd av familjens symboliska bröst. Det fortsatta livet borde ske på basis av de nya bryggorna. På sexualitetens, och reproduktionens bryggor och på den fullvuxnas sociala villkor. Men förutsättningen för att det fullvuxna barnet kan lämna sin familj, som primär livsmiljö, är att det kan vinna inträde och tillträde till - bemyndigas - i de vuxnas samhälle .

I konsekvens med detta har jag framfört åsikten att människan borde bli myndig, dvs få ett fullvärdigt samhällsmandat i 15-16 årsåldern. Enligt mitt sätt att tänka är detta inte bara logiskt utifrån ett biologiskt utvecklingsperspektiv, det är också den helt avgörande och grundläggande förutsättningen för att unga vuxna människor skall kunna integreras i den så kallade vuxenvärlden. Eller om man vill se det från ett annat håll; att förändra villkoren i vuxenvärlden så att den kan inrymma alla vuxna, också de yngsta. Alla de stödåtgärder som politiskt syftar till att underlätta integrationen riskerar att missa sitt mål av den anledningen att de bestäms över de unga vuxnas huvud. Det borde vara de unga vuxna som driver fram "ungdomspolitiken" tillsammans med de äldre. Nu blir ungdomspolitiken snarast ett välmenande förmynderi. Dagens lagstiftning, som också avspeglar vår syn på de unga, försätter de unga vuxna i en minst sagt komplicerad situation; de är fullvuxna, men betraktas som barn. Deras straffmyndighet "ökar" men deras medborgarrätt är i allt väsentligt oförändrad. På grund av sin ålder förväntas de uppträda som vuxna, men utan att i social mening erkännas som vuxna. De lever i en utdragen parentestillvaro där de i grunden varken räknas som barn eller vuxna. Visserligen når den unge vuxne myndighet vid arton år ålder, men denna myndighet är i psykologiskt väsentliga aspekter avsevärt beskuren.

Det vanligaste sättet att försvara denna tvetydiga inställning är att låta begreppen tonåringar och ungdomar bilda en slags egen mänsklig och psykologisk kategori, som legitimerar dessa motsägelsefulla anspråk på den unga vuxna. Det positiva med detta - dvs att införa ett mellanområde mellan barn och vuxen - är det faktum att barnet i biologiskt hänseende blir vuxen "över en natt". Menstruationen eller sädesuttömningen inträffar plötsligt som en ofrånkomlig påminnelse och insikt att nu är "man stor" - inte längre ett barn. Men inför detta överväldigande besked av naturen följer vare sig psyket eller den sociala relationen med. I psykologisk och social mening har ofta transformationen till vuxenhet redan långt tidigare påbörjats, liksom barndomen med dess relationsmönster sitter i också en tid efter det biologiska genombrottet.

Det finns alltså ett visst fog för inställningen att den just könsmogna människan är både barn och vuxen, eller varken eller. Ungdom är kanske ett bra begrepp för detta, en tid där samhället tillhandahåller en parentes, ett utrymme där den just fullvuxna människan kan fritt röra sig i ett ingenmansland mellan barndomsliv och vuxenliv. Ett övergångsområde där både barndomsrester kan bearbetas och där misslyckade vuxenförsök kan förlåtas.

Min hypotes är dock den att denna parentstillvaro, i vårt nutida samhälle, av olika skäl blivit så utdragen att den suddat ut, eller eliminerat den omständighet som jag tror ursprungligen skapade den - d v s den biologiskt ofrånkomliga och plötsliga - barndomens slutpunkt. Ungdomsåren har inte blivit ett kortfristigt övergångsområde där barndomen kan avslutas och vuxenlivet påbörjas i litet trygga former, utan ett utdraget ingenmansland som faktiskt pågår, rätt så ostört av könsmognadens faktum, under nästan tio år. Den har blivit ett liv i sig. År efter år lever man som "ett både och" och ett "varken eller" med ytterst oklara direktiv om varför man lever och vilket socialt uppdrag man har. Rättigheter och skyldigheter är synnerligen - inte minst juridiskt diffusa. Är man ett stort barn som ens föräldrar och vuxensamhället skall ta hand om, eller är man en vuxen med ansvar, rättigheter och skyldigheter? Tillhör man nu dom som skall sörja för samhället eller skall man fortfarande försörjas och leva kvar i beroende av det "familjära bröstet"? Är man ett familjeberoende barn, eller en självständig, ung samhällsmedborgare?

I denna parentestillvaro finner de socialt identitetshindrade unga vuxna, och deras ännu inte vuxna kamrater en lösning i de många ungdomskulturer som skapas, kulturer som jag har svårt att förstå som något annat än ett sorts förlängningsstadium av barndomen. Dessa kulturer präglas ofta av tidskonsumtion. Man lever i väntan på att få bli, eller behöva vara en riktig vuxen. Man konsumerar prylar, vård, utbildning och omsorg, som de verkligt vuxna tillhandahåller. Man är fortfarande förankrad, ofta helt beroende av sin ursprungsfamilj, fast man där nu blivit en tredje vuxen. De nya bryggorna, sexualiteten kan inte, eller bör i alla fall inte användas som annat än tidsfördriv, likt öl, musik och andra prylar som skänker njutbara upplevelseavbrott på perrongen i väntan på att det verkliga vuxenlivet skall börja .

Denna ungdomskultur, eller ungdomstillvaro är kraftfull i sina yttringar. Och förvisso skapar denna kultur också mycket vitalt som nyttiggör samhället i sin helhet. Kraften kommer från den driftsomvandling som sker i och med det biologiska vuxeninträdet. Den unge vuxne är en stark människa i alla avseenden, kanske den starkaste på samhällsstegen. Den just vuxna kvar aptit, kraft, lust.

I gångna tiders samhällen var de unga vuxna de verkliga oxarna som ofta drog de tunga lassen. Deras samhällskraft var betydande både när det gällde att dra samhället vidare och göra uppror, skapa nya vägar. Deras sexuella och aggressiva kraft innoverade samhället. I de samhällsstrukturer som föregått vår egen, hälsades de unga vuxna med både en bävan och ett välkomnande. Det gällde att ta vara och forma deras kraft till allas bästa. Inträdet i vuxenlivet, barndomens slut bemöttes och erkändes med allehanda riter, som bekräftade barndomens slut och det nya livets början. Driften till att skapa nytt eget liv riktades genom dessa ritualer in på det gemensamma samhället.

Detta händer enligt min mening knappast alls idag. Driftens kraft kommer varken den unga vuxna eller samhället tillgodo. Den finner bara sina objekt inom ungdomskulturen. Denna kultur blir en slags karantän, inom vilken den ungdomliga kraften fritt kan florera. En stor del av ungdomspolitiken går i praktiken ut på att sysselsätta ungdomarna så att de inte i onödan stör den vuxna ordningen. Vi fruktar, snarare än välkomnar deras kraft och styrka. Vuxenvärldens inställning präglas av en slags förhoppning att de med hjälp av lämpliga sysselsättningsåtgärder skall fortsätta att uppföra sig som lydiga stora barn som uppför sig vuxet. Vi föräldrar, lärare, eller vad vi är, sträcker inte fram handen till våra könsmognade barn och säger: "Välkomna i vår vuxna krets! Vi säger inte "Hur tänker du nu försörja dig och bidra till samhället försörjning?" och vi frågar inte om hur de tänker sig en kommande egen familjebildning. Vi säger ofta ingenting alls. Vi uppträder och handlar som om vi i grunden hoppades att denna, möjligen livets mest omstörtande upplevelse omärkligt skall passera. Att vår telning skall fortsätta att trampa vatten på "ungdomsgården" som om ingenting hade hänt.

Och i det stora flertalet fall så händer just ingenting - trots detta biologiska genombrott. Man fortsätter som det barn man förväntas vara, går kvar i en skola, där den grundläggande relationen är den mellan vuxna (lärarna) och barn (eleverna). Om skolan erkände det faktum att eleverna var unga vuxna skulle formerna för pedagogiken radikalt förändras. Man bildar inget eget hushåll, man blir kvar år efter år i föräldrarnas hushåll, där man brer ut sig så gott det går om föräldrarna har lust att krympa sig eller råd att expandera hemmet. Man lever vidare i sitt familjära beroende, sannolikt inte för att man inte skulle vilja separera utan för att denna separation i grunden förutsätter att man har ett tryggt och tydligt eget samhällsmandat, ett medborgarskap i samhället.

I stället för oxar som drar samhällskärran, blir de alltmer krävande objekt för sina föräldrars ambitioner att hjälpa dem, och inte minst för alla de samhällsvårdare och lärare som försöker sysselsätta dem så att de kan känna en mening med livet. För inte så länge sedan var kanske problemet att såväl barn som unga exploaterades av samhället. Man använde deras krafter och förmögenheter till att åstadkomma social nytta hänsynslöst. Idag kan deras situation närmast beskrivas som det motsatta. De har som Niels Christie uttryckt det blivit "obrukbara". De har i sin krafts dagar blivit stående på tillväxt. Frågan är emellertid om inte denna sociala position också kan beskrivas som exploatering. Hur många av oss lever inte på ungdomarna, som producenter av prylar och vård som skall tillfredsställa deras (våra?) behov. Samhället har bestämt att de skall stå på tillväxt, förbli beroende och inte räknas som fullvärdiga vuxna medborgare. Jag har svårt att tro att detta avspeglar en genuin respekt för den unga vuxnas ofrånkomliga svårigheter att stå på egna ben. Jag tror snarare att det bottnar i en orealistisk, idealiserad syn på barndomen, som innebär att vi överbetonar barnets behov av att få vara barn och beroende och underskattar barnets behov att växa och bli självständigt.

Men visst finns det väl fog för denna sociala konstruktion, dvs den att låta den unge biologiskt vuxne få förbli i sin barndom. Är det inte snarare så att just barnen intvingades i ett alldeles för tidigt vuxenliv i tidigare historiska epoker? Visar inte tonårs- och ungdomspsykologin att de unga adolecenterna under lång tid behöver få vara ett slags mellanting mellan barn och vuxna? Är det inte uppenbart att de allra flesta tonåringar behöver sina vuxnas närståendes beskydd och omvårdnad på samma sätt som de mindre barnen behöver det. Är det inte till och med så att de just i denna tid kanske behöver mer vuxenomsorg än någonsin? Jag har lätt att förstå dessa kommentarer utifrån de iakttagelser de grundar sig på. Tonåringen i dagens samhälle uppträder på ett i jämförelse med tidigare generationer på ett infantiliserat sätt. Men denna infatilisering beror vare sig på något slags naturgivet psykobiologiskt stadium, som vårt samhälle lämnat utrymme för, eller på någon slags moralisk slapphet från ungdomarnas sida. Deras livsmönster, socialt och psykologiskt är en artefakt av de sociala villkoren, dvs kraven att uppträda som vuxenliknande barn. De etablerar sig inte som vuxna helt enkelt för att de inte får det!

Dagis och skola som livsvärldar

Jag har hittills diskuterat glappet mellan det biologiska och det sociala vuxenetablerandet och de svårigheter som detta skapar för unga människor, även om det stora flertalet givetvis anpassar sig också efter denna ordning. Jag vill fortsättningsvis diskutera de svårigheter har att göra med det faktum att barn och vuxna i vårt nuvarande samhälle kommit att leva i så åtskilda livsvärldar. Barnen genomlever största delen av sin barndom i offentliga institutioner, medan de vuxna lever i ett barnfritt produktionssamhälle. Mötesplatsen är familjen, som snarast reducerats till en slags fritidskultur; en stödkultur för dess medlemmars mera centrala livsarenor.

Det är knappast okomplicerat för föräldrar att lämna ifrån sig sina barn till dagis och skola. Det är svårt att överlämna sitt barn i andras vård, även om det blivit är en social nödvändighet i vår tid. Den förhoppning som byggs upp för att kompensera och legitimera separationen är att barnet skall få det bra i sin livsvärld och helst bättre än det annars skulle haft det. Institutionen skall ge barnet en bra barndom, medan föräldrarna, de vuxna kan ägna sig åt sitt arbetsliv för att försörja familjen.

Den grundläggande filosofin i barnstugepedagogiken är att barnet främst behöver omsorg, trygghet, stimulans, lek och sysselsättning. De behöver en kärleksfull omvårdnad av de vuxna som trätt i föräldrarnas ställe. Det är framförallt beroendeaspekterna i barnets situation som betonas, inte de strävanden och behov av självständighet, oberoende och vuxenlikhet som barn också mycket tidigt präglas av. Barnstugan framstår som ett slutet, för och mot omgivningen väl skyddat litet hem, där personalen och barnen utan störningar kan ägna sig åt sin omsorg - att ge och ta emot vård. Det faktum att omsorginstitutionerna praktiskt taget enbart består av kvinnlig personal beror enligt min mening inte främst på löneläget. Jag tror det avspeglar vår syn på de små barnens primära behov. Vi tänker oss dem främst i sådana psykologiska kategorier gentemot vilka kvinnor (mödrar) bäst enligt vårt traditionella könsrollstänkande är lämpade att bemöta dem. Det är, för att återgå till Sjövalls terminologi, "bröstet" som de främst behöver. De behöver en givande, moderlig omsorg, där de kan känna sig trygga och tillitsfullt beroende.

Min uppfattning, utifrån mina erfarenheter är den att denna sorts livsvärld passar de allra minsta barnen, låt mig säga upp till 3-4 års åldern. Under de första tre levnadsåren står modern, eller den moderliga omsorgen, i centrum för barnets behov och uppmärksamhet. Det behöver bröstet, den tröstande famnen och allt det tålamod som kvinnor av olika anledningar förmår att ge. Den välskyddade, moderligt dominerande barnstugan är en god och psykologiskt rationell livsvärld för de mindre barnen, som säkert väl står sig i en jämförelse med äldre tiders barnomsorg i familjen eller hushållet. Ja, jag gissar att den överträffar alla sina föregångare.

Enligt Erik H Eriksons välkända epigenetiska utvecklingsmodell handlar denna tid om att barnet, med hjälp av sin omgivnings bemötande förmår utveckla en grundläggande känsla av självtillit (basic trust och autonomi). Närvaron av en sådan inre upplevelse gör beroendets position uthärdlig och angenäm. Ett barn som upplever sin värld som trygg, givande och tillåtande blir en värld man vill ha mer av. Barnstugans moderliga kultur har stora möjligheter att stödja barnens utveckling i denna riktning.

Men i 4-5 årsåldern inträffar något nytt och dramatiskt i barnets tillvaro. Barnet inträder i den oidipala fasen, dvs upptäcker att det inte blott är ett barn, utan en flicka eller pojke. Det upptäcker att modern inte är dess egendom, utan att livet är en triangularitet, dvs en komplicerad väv av relationer, där man själv måste skapa sig en plats. Från och med nu handlar det om att för flickan påbörja sin vandring mot målet att bli en kvinna och för pojken att bli en man. Från denna stund blir barndomen och barnasituationen tudelad. Man är liten, men vill bli stor. Just så stor som mamma och pappa. Man vill räknas, kunna och duga någonting till. Man vill lära sig - och det fort! - att bli en riktig man och en riktig kvinna. Men för att detta skall gå behöver man kontakt och samvaro med både män och kvinnor - och dessutom genom deltagande lära känna dessa, de vuxnas värld. Skall identifikationen ske måste barnen få tillträde till - och i största möjlig utsträckning kunna göra sig gällande i de vuxnas livsvärld. Det är faktiskt i denna ålder som "etableringsfasen" borde ta sin början!

I såväl äldre tiders hushållssamhälle, liksom i vanlig familjeomsorg, togs detta utvecklingssteg hos barnet tillvara. Det äldre - oidipala - barnet fick en förändrad roll och började leva ett annat liv. Det fanns sysslor som det nu kunde utföra och som gav barnet en förändrad social betydelse. Även om de äldre dagisbarnen i viss mån också tillvaratas som arbetskraft så sker detta inom själva barnomsorgskulturen. Den ökade vuxenheten spränger inte gränsen för inträde i vuxenvärlden. Man är fortfarande ett barn, bland de andra barnen, omhändertaget av sina vuxna vårdare. Man lever vidare i sin vårdande kvinnovärld, där faktiskt både män och kvinnor saknas, ty vårdens kvinnor är ur identifikatorisk synpunkt snarare mödrar än kvinnor. Den fråga jag ställer mig är om denna institutionella barnomsorg för all framtid måste behålla denna form. Skulle det inte vara möjligt att skapa en barnomsorgskultur som tog tillvara barnens tidiga förmåga och lust att arbeta som mindre kvinnor och män ( i det som de uppfattar som de vuxnas värld ) med deras rättmätiga behov att också skyddas mot faror som de inte ännu på egen hand kan bemästra? Min tro är att dagens dagiskultur skulle kunna utvecklas i denna riktning. Dagis skulle kunna bli inte bara renodlade kulturer för vård, utan produktiva enheter. De skulle kunna bli nyttiga små hushåll i sitt närområde. Det finns mycket arbete som de något större barnen, tillsammans med vuxna, skulle kunna utföra. Det är min bestämda uppfattning att barn inte alltid vill leka eller sysselsättas. De vill vara med och göra en insats i det verkliga samhället och belönas efter sina prestationer.

Om män och kvinnor, i arbetande enheter, fick uppdraget att skapa produktivt arbete som var förenligt med mindre barns förmågor och behov, så skulle detta vara möjligt. Därmed skulle barnen i rätt ålder få en plats i det gemensamma samhälle där de såsmåningom skall bli vuxna medborgare.

Skolan som livsform

Från sju års ålder, fram till femton - och i allmänhet ännu längre - är barnens huvudsakliga livsplats skolan. Hela den senare barndomstiden tillbringar det växande barnet i denna mycket speciella institution. Det är inom ramen för denna institution, denna livsplats, som vuxenheten skall erövras. Man kommer in i skolan som ett barn, men skall helst lämna den som en kapabel ung vuxen människa. Det är skolan som är den kultur i vilken vi söker bistå våra barn att utvecklas till vuxna samhällsmedborgare. Det är här - i detta livsrum - som den kanske mest genomgripande förvandlingen i en människas liv skall äga rum.

Det finns knappast någon seriös allmän diskussion i vårt land eller andra länder om skolinstitutionens betydelse för samhällsutvecklingen, och knappast heller någon diskussion om denna institutions förmåga att bemöta och tillgodose alla, de växande barnens psykologiska och sociala behov. Skolan har blivit något av en slags självklarhet; barn skall gå i skolan, mår bra av att gå i skolan och blir genom allt de där lär sig redo för det kommande vuxenlivet ( vilket för "normalbarnet" brukar innebära ännu mera "skola"!). Visst diskuterar vi ivrigt problemen med "problembarnen" - de som ingenting lär, eller som helst håller sig undan! Men analyserna stannar alltid vid att hitta på sådant som kan "förbättra skolan", eller försvara skolan genom att förklara dess misslyckanden med att vissa elever inte är dugliga på grund av deras psykiska eller sociala omständigheter. Skolan förblir en slags självklarhet; i denna miljö, den bästa av alla tänkbara skall våra barn leva sin resterande barndom - och där skall de erövra sin vuxenhet. Det är bara så!

Men skolan, som livsplats, är en ur gruppdynamisk synpunkt mycket märklig kultur! Sannolikt är den en av de mest svåra gruppkulturer vi kan tänka oss. Dess rationalitet grundar sig på antagandet att ett fåtal kunniga vuxna, i ett ekonomiskt och praktiskt arrangemang kan förmedla kunskaper till en mångfald kunskapsbehövande barn. När denna kultur lyckas i sitt uppsåt så betyder det att för vuxenlivet och samhällslivet viktig kunskap faktiskt förmedlas och att en tillräckligt god social ordning, inom ramen för kulturens värderingar, kan upprätthållas. Men frågan är i vilken utsträckning denna kultur faktiskt lyckas i sitt "kunskapsförmedlande uppsåt" och hur väl den lyckas att bistå sina elevers transformation från barn till vuxna människor.

Jag vill kort diskutera några frågeställningar: balansen mellan lärare och elever, läroprocessens grundantagande, skiktningen och relationen till samhällslivet.

Många elever, få vuxna

Skolvärlden som livsplats innebär att leva bland ett stort antal lika gamla barn och ledas av en ensam vuxen, en lärare. Ju äldre man blir, desto fler lärare träffar man, men oftast en och en. Många barn, en vuxen. Så ser barndomslivets mest centrala bild ut i barnets huvud. I bänkrad, efter bänkrad sitter barnen vända mot den ensamme läraren. Deras uppgift är att lyssna, lära och utföra det de blir tillsagda, inklusive att vara initiativrika, självständiga och kamratliga. Min bild är förvisso otidsenlig! Vår nuvarande pedagogik placerar ju barnen i grupper och skapar frihet för annan sorts utveckling. Men dock är intrycket att skolan, oavsett sina pedagogiska former, ändå förblivit en kultur där barnen, eleverna förblivit i en roll som främst premierar deras förmåga att vara goda mottagare.

Den andra delen av skolvärlden, den som ibland kallas den dolda läroplanen är allt det liv som levs och lärs in på rasterna. Här handlar det om kampen, den livsviktiga kampen att finna vänner som kan skiljas från ovännerna. Allt detta under rubriken "rast".

Att leva i ett gruppsammanhang, konstruerat på detta sätt sätter givetvis sina speciella spår. Hur känns det, hur är det att leva som en av så många och så lika, tillsammans med de fåtaliga vuxna. Vad är det för känslor som skapas hos en människa som dag ut och dag in lever och söker sin livsmening i ett sådant sammanhang? Tanken, rationaliteten, bakom detta gruppsliga arrangemang är att vart och ett av barnen skall identifiera sig med den ende vuxne och införliva dennes goda kunskaper och levnadssätt. Att bli som den vuxne och kunna allt som den vuxne kan är det som förväntas, och som antagligen i gynnsamma fall också sker - fast bland allting annat. Ty läraren och kunskapsförmedlandet är blott en liten del av "livet" i skolan för eleven. Varje barn måste lära sig att hitta en egen, meningsfull plats i en hotande och överväldigande anonymitet. Försöka bli någon speciell bland kanske 30 som ser likadana ut. Det handlar om att bli någon bland likarna, och bli någon i förhållande till "fröken". Vilken häpnadsväckande social utmaning är inte detta!

I "småklasserna", då barnen befinner sig i den sk latensåldern är kanske skolvärlden någorlunda uthärdlig. Dessa barn kan ofta i sin oskuldfullhet tänka sig att "fröken" ser just dem, tycker om dem och vill dem väl. Men när denna tid passeras blir latensbarnens "oskuldsfulla" identifikationer omöjliga. De börjar förstå att fröken måste skilja på barn och barn. De vet att de tillhör barnen och måste skaffa sig platser bland barnen. Hur blir man någon och hur blir man vuxen i ett sånt här system? Genom att bli duktig eller duktigast? Starkast, farligast eller lydigast? Det är knappast lätt att finna sin verkliga roll, sin genuina personlighet inom ramen för ett system av detta slag.

Läroprocessens grundantagande

I sin generella utformning förefaller vårt skolsystem utgå från antaganden om att alla barn vill lära sig, att de känner sig trygga i en lärosituation, att de uppfattar det som naturligt och okomplicerat att vara beroende, att de känner sig vara i goda händer och längtar efter att tillägna sig just de kunskaper som läraren kan förmedla - dvs att de befinner sig i det psykiska tillstånd som EH Eriksson kallar basic trust. Många barn känner så när de kommer till den första skoldagen, och vissa fortsätter att känna så år efter och år. Att lära och leva inom denna miljö blir för många barn - som tur är - ett meningsfullt liv. De känner ro i skolan, de har tid för skolan, de känner sig nöjda med sina relationer till lärarna och eleverna. För dessa barn är kanske skolan inte den bästa, men en nog så bra livsmiljö. De känner att de klarar av de stigande kraven, upplever att de växer, styrks av att de blir större och närmar sig vuxenlivet.

Dessa, och förhoppningsvis flertalet av barn (elever) befinner sig alltså i det tillstånd som Eriksson kallar basic trust, vilket i korthet innebär att barnet i sin livsvärld (skolan) känner (1) en grundläggande tillit och tilltro att tillvaron är god och pålitlig, (2) längtar efter att tillägna sig mer av det goda som ges och är beredd att ta in, ta emot och införliva det, (3) känner sig trygg och tillfreds i en beroenderelation, (4) känner omsorg inför sin givande omvärld och (4) förmår att vänta och lita på sin tur. Jag brukar ibland kalla detta förhållningssätt för "living by learning" - och med detta menar jag att själva lärandet och inlärningssituationen blir en acceptabel livsform.

Men många barn känner sig inte på detta sätt. Deras tankar om livet, och uppfattning om livet är närmast de motsatta. De kan snarast beskrivas med Erikssons alternativa begrepp "basic mistrust". Detta är barn som inte tror och litar på livet som något gott och pålitligt, utan ofta som något ont som man måste akta sig för, eller kämpa emot. Tillvaron är bedräglig och ser minsann inte alltid till den som är liten. Det gäller att ta hand om sig själv, att lära sig fly och fäkta, vara på sin vakt och slåss för sig själv. Alltså innebär "basic mistrust" att barnet (1) misstror tillvaron (skolan), (2) känner fruktan och vrede i relation till sin omgivning och aktar sig för att ta emot mera ont och vill snarare förstöra och attackera det som ges (tvingas på), (4) försöker värja sitt oberoende, hitta en strategi där man inte behöver vara beroende och (5) måste passa på att ta för sig i den stund som ges. Dessvärre beskrivs denna senare kategori - de misstrogna - ofta som en form för patologi, en personlighetsstörning. Man skall vara god och glad! Ty livet är gott! Dessa barns verklighetsuppfattning uppfattas inte som något som sant avspeglar deras erfarenheter, utan som massiva projektioner. Jag vill dock påstå att på detta sätt uppfattar många barn verkligheten i allmänhet, och skolans i synnerhet. För dessa barn blir en pedagogik som i grunden är uppbyggd på antagandet om en grundläggande tillit närmast orimlig, ja omänsklig. Den blir vad jag kallat en form för godhetens tyranni - i den meningen att den tar sin egen ordning för given och diskvalificerar dem som inte delar dess illusion.

Det misstrogna barnet är kritiskt, på sin vakt, känner fruktan och vrede, vill få utrymme att själv utforska, med sin aggressions hjälp om livet är något att ha eller ej. Det är ständigt sysselsatt med att lära sig hur man bäst skall skydda sig eller hitta sätt att ge igen, komma framåt. Den pedagogik som detta barn behöver skiljer sig i de flesta avseenden från den "traditionella". Barnet behöver en pedagogisk arena av annat format, mer lik den där barnet enligt Erikssons utvecklingsschema för första gången brukar överkomma sin grundläggande misstro och få den ersatt med tillit; dvs den känsla av livets hållfasthet som den "tillräckligt goda modern" övertygar sitt späda barn om, under förutsättning att hon förmår uthärda och härbergera barnets attacker av vrede och frustration utan att skada eller hämnas på barnet genom att leva ut den besvikelse och vanmakt hon själv känner. Det misstrogna barnet, eleven behöver en pedagogisk form som tål barnets aggression, förstå att det måste lära genom att testa sin omgivning, som inte kan vänta och som tillåter det att utgå från sitt oberoende. Dvs förstår att barnet inte förmår leva genom "learning" i traditionell mening utan lär sig genom att leva (learning by living). Skolans traditionella pedagogik är tyvärr en mycket ömtålig och opassande gruppkultur för dessa elever. De behöver helt andra gruppbildningar - och lärosituationer - än de som nu ställs till deras förfogande. Det finns en gedigen kunskap om hur de mer misstrogna lär - och hur deras pedagogik bör se ut - men dessa kunskaper inverkar på skolsystemet endast marginellt - i form av anpassad studiegång, specialklasser och skoldaghem. Tyvärr blir dessa alternativa pedagogiska former, på grund av "normalskolans" dominans i allmänhetens ögon definierade som "andrahands" skolor.

Skall vi komma vidare måste vi börja ifrågasätta det rimliga i att tänka oss att alla barn, oavsett hur deras verklighetsbilder ser ut, under hela sin senare barndom skall vistas i ett system som nöjaktigt tillgodoser de tryggas behov, men som i allt väsentligt negligera de otryggas och dessutom diskvalificerar deras sätt att lära och skaffa sig trygghet.

Skiktningen

Alldeles oavsett den ständiga diskussionen om betygens vara eller inte vara så är det obestridligt att skolan som livsmiljö är en kultur där barnen ständig känner att de värderas i relation till sina formella prestationer. Skolan är inte en livsvärld där barnen kan känna att var och en kan få det stöd och den hjälp de behöver på ett kärleksfullt och villkorslöst sätt- så som vi ofta i den mer allmänna retoriken, gärna uttrycker saken. Man vet att vid utgången av denna tidsepok kommer vissa att tillhöra toppen, andra bottnen. Och att denna indelning antagligen följer med under hela livet! Visserligen kan man säga att denna skiktning är en process i alla grupper. Kampen om herraväldet avspeglar sig överallt där människor finns. Men den fråga jag vill ställa är hur ett system - en livsvärld som denna - påverkar de unga för framtiden. Hur känns det att under nio långa år, ibland ännu fler leva i en värld där man främst ständigt lär sig att man tillhör de sämsta, dvs det synliga och uppenbara bottenskikt som måste finnas för att de bästa skall kunna identifieras? Förr i tiden, då skolan var kort kunde de som där lärde om sin okunnighet finna viss tröst att det fanns "nya möjligheter". Man kunde hitta ett okvalificerat jobb och där faktiskt visa att man dög något till. Idag är faktiskt skolan den enda tillgängliga världen! Där skall de unga vistas, förutsatt att de inte diskvalificeras till den grad att de via anpassade studiegångar, specialklasser o dyl förpassas till det absoluta bottenskick som bekräftar deras absoluta oduglighet.

Är detta ett rimligt system? Ja kanske om vi tänker oss att skolan just skall vara ett skiktningsställe som visar rågången mellan de "anpassade", de trygga och de "missanpassade" och otrygga. Men så vill vi, åtminstone inte de flesta av oss, ha det. Vi vill tänka oss skolan som en plats där alla kan lära och känna sig stolta. Men går det?

Annorlunda uttryckt; det faktum att skolan är det mest substantiella i barnens livsvärld borde innebära att denna värld är så beskaffad att alla barn har anledning att uppfatta den som en livsmiljö där var och ens behov kan tillfredsställas och där var och ens förmåga kan komma till uttryck och nytta. Om skolan behåller sin nuvarande form måste man dessvärre räkna med att en stor del av barnen - kanske en tredjedel - kommer att erfara att deras behov inte tillfredsställs, att deras förmåga inte duger och att den mera slutgiltiga värderingen innebär att de tar "plats" i ett nedre skikt. De kommer att veta att de lärt sig bara litet, men lära sig mycket om att just höra till dem som vet minst.

Med det nuvarande skolsystemets utformning måste vi räkna med att en stor del av de unga inträder i vuxenlivet med en synnerligen inarbetad självuppfattning att de har ett mindre värde och att de känner sig svikna av den vuxenvärld som de nu själva skall etablera sig i.

Min kritik mot skolan, både som omsorgs- och kunskapsmiljö kan sammanfattas:

- den håller fast de växande människorna i ett system där en mångfald lika gamla barn är tillsammans med få vuxna i ett systematiskt beroende förhållande. Detta är ingen idealisk gruppbildning, och inte heller ett idealiskt förhållande. Åldershomogena, eller kanske rättare, åldersdikotoma grupper är som regel inga goda kulturer. De leder antingen till kamp eller underkastelse mellan åldersgrupperna ( lärarna, contra eleverna) och den leder till en svårartad konkurrens mellan likarna, där ett stort antal är "systematiskt dömda" att bli parias.

- den bygger på ett outtalat antagande att barnen hyser tillit och tror att skolan är något gott. De barn som inte omfattar en sådan världsbild kommer att bete sig på ett sätt som kommer att leda till olika slags diskvalifikationsprocesser.

- det faktum att skolan är en kunskapsförmedlande kultur, med uppgift att skikta barnen leder till att många av barnen främst lär sig att de inte duger, eller är sämre än andra. Å andra sidan kommer vissa barn, att med skolsystemets hjälp vidareutveckla en mycket positiv självbild.

Min uppfattning är den att den skolkultur som är våra barns livsvärld är uppbyggd på ett sådant sätt att den nödvändigtvis måste utdefiniera vissa som "dugliga" och andra som "odugliga" och att den också systematiskt belönar de barn som av olika anledningar känner sig trygga och tillitsfulla. I första hand är det inte "skolan" jag kritiserar eller ifrågasätter. Snarare är det faktum att vi inte uppmärksammar och diskuterar det faktum att många barn, i denna sorts livsvärld oundvikligen kommer att utveckla en negativ självuppfattning och en misstrogen eller fientlig samhällssyn.

Låt mig ställa några frågor:

- Är det rimligt att tänka sig att alla barn, genom livet i skolans "enhetskultur", får just den rätta förberedelsens för sitt kommande vuxenliv?

- Är det rimligt att barn skall tillbringa hela sin barndom i ett skolsamhälle?

- Är det rimligt att tro att barn som lever i en "beroendekultur" under nio år - och ofta tolv - där de ständigt betraktas som barn, skall känna sig vuxna och kunna ta plats bland de vuxna?

- Är det rimligt att förvänta sig att barn som genomlever hela sin barndom och tidiga ungdom i en värld där de lever i en kaotiskt, konkurrensinriktad gruppmiljö bland jämnåriga, under inflytande av ett fåtal vuxna, skall utveckla ett demokratiskt sinnelag, hänsyn och "samhällskärlek"?

- Är det rimligt att barn under sin uppväxt inte möter andra vuxna än deras föräldrar och de som är avlönade för att ta hand om dem?

Att barn behöver omsorg och kunskaper för att överleva som vuxna i vårt samhälle är självklart. Dessvärre har vi - i ett 12-årigt skolsystem fört samman kunskapsförmedling och barnomsorg. Därmed har vi kanske skapat både en bristfällig barnomsorg och en ineffektiv kunskapsförmedling. Barnet behöver omsorg, antingen den sker i hemmet eller i institutioner, där dess växande skyddas och förstärks, intill den dag det är vuxet. Under detta växande efterfrågar barnet kunskap, inte minst om den värld som väntar. Därför blir kunskapsförmedling alltid en del av barnomsorgen. Men denna basala barnomsorg med dess basala kunskapsförmedling, borde vara till ända då det faktiska vuxenlivet börjar. Skolan som barnomsogsmiljö borde upphöra när barndomen tar slut, och kanske helst något år före!

En barndomsskola med tydligt slut

Det är ett känt faktum att många barn under den senare grundskoleperioden drabbas av skoltrötthet. Många drabbas i en lindrig och uthärdlig form, men en oacceptabelt stor del av eleverna erfar en trötthet och en olust inför livet i dagens skola som överstiger deras smärtgräns. Det är märkligt att dessa uttryck för olust inte leder till en allvarlig diskussion om skolans eventuella oförmåga att möta alla de växande barnens behov. Skoltröttheten är barnens sätt att tala om att skolan som livsvärld inte längre stimulerar dem, utan tröttar ut dem. Att de skulle behöva något nytt!

Min hypotes är att barn, som står på tröskeln till vuxenlivet, har sitt intresse inriktat på livsaspekter som faktiskt inte kan tillgodoses i skolvärlden. Följden är att studiemotivationen minskar och att livet i skolan käns mindre meningsfullt. Deras intresse - lust eller vånda - handlar om just etableringen, av att snart få en ny roll och betydelse i vuxensamhället. De unga vuxna, och många av de nästan vuxna skulle behöva komma ut i världen, inte bara som tillfälliga pryoelever eller som nederlagsstämplade unga med anpassad studiegång. För många unga människor skulle arbetslagen vid normala arbetsplatser nu vara en bättre livskultur än skolans klassrum. Också de barn som trivs bättre i skolvärlden skulle behöva ett avbrott från skolan, och gissningsvis skulle vuxensamhällets institutioner och företag behöva dessa unga vuxna som medarbetare. Mitt resonemang leder fram till en slutsats: att "barndomsskolan", borde upphöra då eleverna närmar sig puberteten. Detta skulle möjliggöra att alla ungdomar gavs möjlighet att etablera sig i vuxenvärlden och att själva besluta hur de vill fortsätta sitt nyvunna vuxenliv, dvs fortsätta i arbetslivet eller söka sig till en utbildning för vuxna.

Hade barndomens skola ett sådant tydligt slut skulle en ny grund skapas för renodlade utbildningsinstitutioner för den unga vuxna som vill och kan studera. De skulle inte förbli som nu: en omärkbar förlängning av en normkultur för alla barn och unga vuxna. De senaste decenniernas projekt att skapa en allt längre skola för alla barn och unga vuxna har varit ett nödvändigt projekt; ett försök att med skolan som redskap skapa förutsättningar för en fördjupad demokrati och en ökad social mobilitet. Frågan är dock om vi ändå inte på allvar måste inse att också den demokratiska skolan, med alla sina goda föresatser, ändå förblir en institution där vissa elever kommer att anpassa sig i kraft av sin intellektuella begåvning och/eller sin förmåga att trivas i en kultur i vilken man är beroende, medan andra kommer att tvingas leva och lära om sitt mindervärde under allt längre tid.

Värden som demokrati, ansvar och myndighet kan inte läras ut! De måste erfaras och övas in inom ramen för tydligt förändrade roller i livsvärlden. Om vi verkligen vill att alla de unga vuxna fungera som vuxna och dugliga medborgare måste vi revidera de institutioner där barnen lever. Dessa måste ha en tillräcklig pluralism för att allas förmågor och behov skall få plats. Skolan är idag ett alltför övergipande och socialt instängt system. Antingen måste vi vidga dess ramar och förändra dess inre kultur, eller också begränsa dess utsträckning i tiden. Det faktum att vi lever i ett samhälle, där utbildning och kunskapsförmedlande blir alltmer centralt, kräver att vi skapar institutioner för utbildning som dock inte, genom sin gruppdynamiska struktur samtidigt intvingar ett stort antal människor i ett nytt proletariat där insikter om social betydelselöshet och intellektuell okunnighet blir det mest centrala utbildningsresultatet. Detta borde inte vara en omöjlig politisk uppgift.

Det idealiserade barnet och den idealiserade barndomen.

Under det senaste århundradet har vår uppfattning om barnet och barndomen genomgått en dramatisk förändring. Intresset för barnet och barndomen har utifrån psykoanalysen och barnpsykologins domäner utvecklats till en slags allmänkunskap. Tesen i denna allmänkunskap är att barnet i grunden är en slags godartad och formbar varelse, som om det blir föremål för en god och kärleksfull omsorg kan och kommer att utveckla sig till en god social och vuxen varelse. Barnets tidigaste år och liverfarelser betonas till den grad att man lätt får intrycket att om bara barnet får en "lycklig barndom" så kommer det att genomgå sin vidare utveckling utan större svårigheter. Omsorg, kärlek och trygghet är nyckelord i den idealiska barndomskulturen. Föräldrarnas roll betonas starkt. Det är i relationen till föräldrarna som människans sociala väsen utmejslas, och då främst i tidig ålder.

Visst finns exempel på psykologiska teorier som sökt framhäva andra och senare relationers självständiga betydelse för människans beteende och anpassningsförmåga, men deras röster är svaga. Syskon, kamrater och framförallt den utomfamiljära livsvärldens psykologiska betydelse har en mycket undanskymd plats i utvecklingspsykologiskt allmäntänkande. Jag vill påstå att barnets tidiga erfarenheter, och deras betydelse har lyfts fram i ljuset medan andra mycket centrala utvecklingsaspekter förblivit mörklagda. Puberteten och vuxeninträdet - etableringen som vuxen medborgare - upptar visserligen ett eller annat "kapitel" i allmänhetens kunskapsbok, men den analyseras snarare ur ett barndomshistoriskt utvecklingsperspektiv än som ett resultat av socialt institutionella samtidsfaktorer. Människans beteende, t ex de unga vuxnas svårigheter uppfattas som en familjehistorisk, inte en nutidsbetingad artefakt. Det är föräldrarnas fel när barnet inte lever upp till skolans idealförväntningar, eller kamraternas fel, dvs de kamrater man valt för att den familjära, inte den institutionella omvärlden gjort, eller gör rätt! Detta sorts primitiva skuldtänkande hindrar oss från att förstå och förändra barnens nuvarande, mest avgörande livskulturer. När vi å andra säger att det är "skolans fel" att så många barn far illa, så är också ofta detta ett primitivt skuldresonemang. Man kritiserar marginella förhållanden inom skolan - förment dåliga lärare, läroplaner etc. Jag hoppas att min uppsats inte uppfattas på detta sätt. Min avsikt är inte att göra skolan till en syndabock för att många unga vuxna i vår samtid möter oöverstigliga hinder vid den tid då de skall etablera sig som vuxna medborgare i sitt samhälle. Min tes är den att skolan, liksom den offentliga och institutionella barnomsorg som föregått den skapat grunden för en "barnens livsvärld" som blivit alltför skild från de vuxnas.

Med varje nyförvärvad förmåga kunde barnet i hushållssamhället själv förändra sin roll och betydelse i sin livsvärld. Det kände, gladdes eller oroades av att det blev äldre för varje dag som gick, fram till den dag det var framme vid barndomens slutpunkt. Den tiden är förbi, och tur är säkert det. Det var inte lätt att vara ett växande barn då, men det är det inte heller nu. Men risken med vårt system är att barnet enbart känner att det växer på längden och på bredden, men att dess plats i systemet förblir oförändrad. Det blir bara ett allt större barn! Duktigt om det trivs och belönas, odugligt om det vantrivs och bestraffas. Att växa in i en vuxenvärld innebär att successivt få nya roller, betydelser och bekräftelser av vuxensamhället - det riktiga samhället. Det innebär inte att rangordnas bland de andra barnen. Därför ser jag det som en nödvändighet i ett framtidsperspektiv att kommande omsorgskulturer kan integreras i den gemensamma världen så att de växande barnen inte bara kan få omsorg och kunskaper, utan roller och betydelser i det större sociala sammanhanget.

Barn behöver en barnomsorg och en skola som konkret verkar i ett socialt sammanhang, inte institutioner som ger dem en lång förberedelse för ett framtida vuxenliv. Vill vi underlätta de ungas etablering som vuxna är den mest logiska vägen att etablera barnens och de ungas livsvärldar i de gemensamma samhället.

Litteraturreferenser:

Bion, W.R (1974) Gruppterapi. Prisma.

Christie, Niels ( ) Om skolan inte fanns.

Eriksson, E.H. (1983) Barnet och samhället. Natur och kultur.

Lorentzon, Lars (1990) Tankar om ungdomens sociala villkor. Statens ungdomsråd. " (1992) Den förlängda barndomen. Statens ungdomsråd.

" (1993) Att arbeta är att växa. Larsons förlag.

" (1991) Vredens Pedagogik. Rabén o Sjögren. " (1984) Gruppen - skeenden och föreställningar. Rabén o Sjögren.

Sjövall, Thorsten (1990) Från sexualism till humanism. Sesam Förlag

Winnicott, D.W. (1983) Lek och verklighet. Natur och kultur.