ERFARENHETSUTBYTE I GRUPPER

© Lars Lorentzon

Inledning

Att människan är en kommunicerande varelse är av grundläggande betydelse för att förstå gruppers processer. I varje ögonblick av en gruppsituation kommunicerar människor. Det som kommuniceras är de erfarenheter som görs i nuet och de som kommit till under var och en av deltagarnas personliga livshistorier. Gruppen består därför av ett slags ständigt flöde av dess deltagares erfarenheter som penetrerar gruppens alla deltagare. Detta flöde kallar Foulkes för transpersonellt. I likhet med materien är människors erfarenheter i princip oförstörbara. De lagras i en eller annan form i psykets och kroppens minnen. De kan förvrängas med hjälp av avspjälkning och bortträngning så att subjektet inte själv erfar dem. Men de kan inte förstöras eller utradderas. Människan bär i varje stund med sig sin erfarenhet.

I gruppsituationen förmedlas dessa erfarenheter i allehanda språk: genom handlingar, ord, gester och kroppsuttryck. Vårt kommunicerande är ofrivilligt. Vi kan försöka dölja vår erfarenhet, men vi lyckas inte. Vi kan försöka värja oss för att ta emot andras budskap, men inte heller det är möjligt. I gruppen blir därför, oundvikligen var och ens erfarenhet, allas erfarenhet. Detta innebär att den, i en mening alltid 'personliga erfarenheten', i gruppen förlorar sin lokalisation. En väsentlig aspekt av gruppen blir därför hur gruppdeltagarna tillvaratar, sorterar och bemästrar sin gemensamma erfarenhetsvärld. En erfarenhetsvärld som är oändligt sammansatt, motsägelsefull, oöverskådlig och i grunden kaotisk.

I praktiskt, kliniskt arbete med grupper utgår man från detta synsätt. Gruppen uppfattas som ett aggregat inom vilket en sammansatt, ogripbar och närmast kaotisk erfarenhetsmassa, i varje stund förmedlas, förvandlas och förändras. Den tranpersonella kommunikationen är gruppens fundament, ur vilken den hämtar sin kraft, men också mot vilken den måste skydda och försvara sig. Deltagarna som upplevande individer, liksom gruppen som helhet måste i varje stund av sin existens, ur denna kaotiska erfarenhetsvärld skapa en trovärdig ordning, ett sätt att sortera och konceptualisera sig själva och verkligheten för att överleva och förverkliga de mål och uppgifter som ursprungligen legat till grund för bildandet av gruppen, och som stundligen ligger till grund för upprätthållandet av gruppen. Den senare processen kallar jag den indentifikatoriska. Att 'identifiera' sig själv, de andra och gruppen i sin helhet blir varje deltagares nödvändiga psykologiska projekt. Det är inte något som avgörs en gång för alla utan en ständig uppgift, en spaning efter tillfälliga fotfästen i en verklighet som aldrig upphör att förändras!

Den identifikatoriska processen innebär alltid en förenkling av den transpersonella verkligheten. Den mest primitiva formen innebär att man identifierar i 'antingen-eller' kategorier av olika slag, t ex de som talar eller lyssnar, de som är aktiva eller passiva. Men i en transpersonell mening talar och lyssnar man samtidigt och är ständigt aktiv.

En högre, mer komplicerad ordning av identifikatoriska processer är t ex överföringsprocesser, där deltagarna 'förvandlar' varandra till familjära objekt. En ännu mer komplex ordning är identifikationer där gruppen unisont förenar sig i en illusion om gruppens totala vara. Exempel på sådana identifikationsprocesser är Bions grundantagande grupper.

När identifikationsprocesser av dessa slag tenderar att fixeras uppstår en gruppslig vanemässighet, ett fastklamrande vid en i grunden godtycklig verklighetsuppfattning som samtidigt hindrar gruppen från att förstå och använda sin transpersonella erfarenhet på andra sätt.

Förutsättningen för den identifikatoriska processen är förmågan till reflexion, dvs alla de sinnes- och tankeprocesser vi inrymmer i reflekterandet. Kanske kan man säga att den reflelektoriska processen är en aspekt av den identifikatoriska. Det talade språket är reflexionens främsta verktyg som dels används just för att identifiera erfarenheter, men givetvis också för att på en symbolisk nivå kommunicera erfarenheter. Språket har därmed en dubbel och sammanlänkande betydelse i grupplivet genom att det förenar den transpersonella kommunikationen med den reflexiva kommunikationen.

Den identifikatoriska processen, avbildar alltid, om än godtyckligt, gruppens gemensamma erfarenhetsvärld genom sina strukturer, vanor, roller och återupprepade interaktionsförlopp. I likhet med jagets vanemässighet tillvaratar gruppen i sin vanemässighet vissa delar av sin erfarenhet på ett sådant sätt att den samtidigt skyddar från annan. På samma sätt som individen är medveten om vissa av sina vanor, men omedvetna om andra så gäller detta också för grupper. På samma sätt som individen uppfattar sin medvetna vanemässighet som 'rationellt beteende', snarare än för deras funktion att hantera en mer total omedveten erfarenhet, så sker också denna process kollektivt i gruppen. Jagets mera medvetna konstruktion, liksom gruppens kollektiva illusioner, delar den egenheten att subjektet, men inte objektet kan förbli omedvetet om det som är, men inte får vara, eller synas.

Reflexionen över gruppens vanemässighet, är av central betydelse för gruppens utveckling. En grupp, vars deltagare förmår att ständigt granska och upplösa fixerade identifikationer ökar sin medvetna tillgång till den transpersonella erfarenheten. I ett annat sammanhang (Gruppen 1984) har jag påpekat att en grupp för att bevara och utveckla sin funktion behöver 'gäster', just för att upptäcka begränsande vanor som dess deltagare inte själva uppmärksammar och som kan ifrågasätta gruppens medvetna vanors rationalitet. Gruppen behöver alltså utomståendes reflekterande sinnen för att behålla en hälsosam dynamik. Utmärkande för dynamiska grupper är just deras öppenhet mot omvärlden; att de släpper in gäster i sin verklighet. De institutionaliserar en funktion som förstärker den reflektoriska processen på just de områden, där gruppen själv alltid förblir förblindad. En grupps öppenhet utåt är dock ingen absolut garanti för detta, ty ofta söker gruppen just sådana gäster som har vänligheten att känna sig som hemma i gruppen. Gruppen söker de gäster som bekräftar och förstärker den illusion gruppen har om sig själv.

Implicerat i den gruppanalytiska teorin ligger att den personliga identiteten, den subjektiva uppfattningen att vara en fristående, gentemot andra tämligen oberoende personlighet knappast stödjs av detta teoretiska synsätt. Vårt behov av att identifiera oss själva är ständigt närvarande och vår förmåga att konstruera en subjektivt trovärdig självuppfattning är nödvändigt i gruppsamvaron, men detta får inte undanskymma det faktum att vår identitet i sista hand förblir en illusion, en gruppens artefakt där vi själva varit blott en av konstruktörerna. Den mänskliga individen är en gruppvarelse med en närmast organisk anknytning till gruppen. Det är inom ramen för denna gruppens organism som dess deltagare kan söka sina identiteter.

Sammanfattningsvis kan sägas att i varje grupp pågår en transpersonell process, ett erfarenhetsutbyte som är totalt och ofrivilligt, samtidigt med en identifikatorisk process som syftar till att sortera erfarenheten på sådant sätt som kan gagna deltagarnas syften. Gruppanalytiska teorier försöker på olika sätt utveckla begrepp för att belysa dessa processer inom gruppen och gruppanalytisk praktik handlar om att förstärka gruppens egen 'gruppanalytiska aktivitet'. Denna förstärkning innebär dels att avveckla systematiska hinder för den transpersonella kommunikationen, dels att systematiskt bistå gruppens medvetna reflexionen om sin vanemässighet, dvs de strukturer och de upprepningsförlopp som präglar gruppens samvaro.Det är viktigt att understryka att gruppanalytisk praktik handlar om ett 'metodiskt förstärkande' av gruppens egen, alltid pågående gruppanalytiska process, inte en tillämpning av en metod. Eller som Foulkes uttrycker saken; det handlar om 'analys i, av och genom gruppen'. En sådan ansats vore omöjlig om gruppanalys inte vore en naturlig del av gruppers process.

I detta kapitel skall jag, utifrån en närmast kronologisk ordning beskriva av olika grupperfarenheter, söka illustrera gruppers egen "gruppanalys" och hur vi som deltagande konsulter, experter eller ledare kan bidra till gruppens överlevnad och utveckling, genom att förstärka dess egen gruppanalytiska process.

Gruppen på det gamla ålderdomshemmet

Jag har många gånger haft anledning att fråga mig hur det kommer sig att jag använt praktiskt taget hela mitt professionella liv till att förstå mig på grupper, liksom den starka tro jag har på gruppen som ett forum för vård av alla de slag. Jag tror ett svar ligger i mycket tidigt gjorda erfarenheter. Jag vistades ofta i dagrummen, på det ålderdomshem, där jag växte upp som barn. Där satt åldringarna, från tidigt på morgonen till sent fram på kvällen. Här pågick en samvaro, där tystnad och tal, tårar och skratt, gnäll och drömmar vävdes samman. Här berättades livhistorierna, om och om igen, som om de berättades för första gången, för lyssnare som tack vare sin åderförkalkning tycktes höra dem för första gången. Man hade sin bestämda plats, både i det fysiska och 'psykiska' rummet. För mig som nyfiken och frågvis pojke var dagrummet en kär tillflyktsort. Bakom ärren, amputationerna och minerna gömde sig berättelser. Jag fann en slags ro i dagrummets stillhet, där livet nästan alltid var likadant. Replikerna kom där de skulle.

Min mycket tidiga 'utvärdering' av denna grupp var att det var en fantastiskt verksam och konstruktiv vårdgrupp. Resten av ålderdomshemmet, maten, dammsugningen, promenaderna var några slags nödvändigheter. Men den själsliga vården, den som de gamla främst behövde, den skapades genom denna grupp. Det hände dock att gruppens vanemässighet, dialogstrukturen ibland retade mig, liksom också det faktum att jag märkte att åldringarna utelämnade vissa delar i sina berättelser, eller rentav förvrängde verkligheten.

Då och då kunde jag inte avhålla mig från näsvisa infall, vilka ibland fick till följd små förtjusta skratt och grymtanden från några, med följden att samtalet hettade till och tog en ny vändning. I andra fall märkte jag ett tyst samstämt ogillande för min tilltagsenhet. Av dessa mina första försök som 'gruppanalytiker' att med tolkning och konfrontation uppmärksamma aspekter av vanemässigheten lärde jag mig att samtalet och atmosfären i samvaron kunde på detta sätt, åtminstone momentant förändras, till det bättre eller det sämre. Jag lärde mig att man både måste vara modig och försiktig med grupper.

En annan grupperfarenhet som gjorde djupt intryck på mig som barn var besöken på Stångebrohemmet, ett vårdhem för lindrigt sinnessjuka. Så skulle de inte betecknas idag: de flesta var psykotiska, fast på ett stillsamt sätt. Också här var dagrummet den centrala vårdarenan, fast här talade man just inte vanligt språk. En satt i en stol, alltid samma stol och suckade var femte sekund. En gick från en punkt i rummet till en annan, vände, gick tillbaka om och om igen. En annan stod alltid vid fönstret och talade med Jesus, någon satt i soffan och skrattade på ett alltid lika besynnerligt sätt. Jag fascinerades av denna dagrumsvärld, jag var inte rädd, men nästan. Jag tror vanemässigheten också här lugnade mig. Alltid var det likadant, när man än kom. För mig var det på något sätt självklart att de hade kontakt med varandra, att de talade fast jag, och kanske inte de själva, riktigt begrep vad de talade om.

Jag lärde mig också att när någon av dem dog så utbröt en sorts panik i dagrummet. Det var som att ingen av dem kunde fortsätta på sin plats, på sitt sätt. Den tomma platsen efter den döde tog bort allas plats. Vid just sådana tillfällen hände det att någon eller några blev så oroliga att de övergick från lindrig sinnessjukdom till totalt vansinne och måste köras till Vadstena sinnessjukhus. Min tolkning är att ångesten handlade om att man förlorat sin vårdgivande och faktiskt kommunicerande grupp, inte att man blivit påmind om döden. Den identifikatoriska process som skapats ur den transpersonella 'bröt samman' på grund av dess avhängighet av allas medverkan.

Här fanns sällan plats för analytiska infall från min sida, däremot minns jag med tydlighet att vårdare, då och då kom in i dagrummet och sa något uppmuntrande men tämligen meningslöst på ett ofta lika rituellt och meningslöst sätt som de andra 'dårarna'! Idag skulle jag kalla det de gjorde för 'holding', de gav en bekräftelse till gruppen. Längre än så gick inte deras gruppanalytiska ambitioner och väl var väl det.

Jag kan inte avhålla mig från att berätta att i början på femtiotalet, då den terapeutiska reformationen började sprida sig, gjordes, i mina ögon hänsynslösa försök att avskaffa dagrumsgruppernas stillsamma och viktiga terapigrupper. Det som de, dessa nykunniga konsulenter tycktes se i dessa grupper var enbart passivitet. Åldringarna skulle ha terapi i grupper och i former som konsulenterna hittade på. Jag minns de intagnas knotande motstånd. Konsulenterna illustrerar vår oförmåga att uppfatta det erfarenhetsutbyte som faktiskt äger rum i gruppen och som ur dess medlemmars synpunkt är så viktig, ja, varför inte riktig. Ofta är den egna idén om hur grupper skall vara, eller hur vård skall gå till, så dominerande att den totalt hindrar betraktaren från att se verkligheten. Konsulenterna hade definitivt inte någon tro på den transpersonella processens betydelse. När jag långt senare läste Foulkes hade jag inte svårt att ta till mig hans ständiga uppmaning "att lyssna på gruppen" och den tro han hade på att gruppen sökte sig fram efter en egen väg, mot sina egna mål. Den behövde hjälp på traven. Inte mer, och definitivt inte från någon som trodde sig veta hur den 'borde' bete sig.

Den vanemässighet som illustreras i dessa två grupper handlar om gruppernas sätt att hitta en balans och en uttrycksform ur all den transpersonella erfarenhet man delar. Genom sin vanemässighet, med dess ritualiserade förlopp, förmådde de inte bara att vara tillsammans ( med alla sina erfarenheter ) utan också ta varandras erfarenheter tillvara. Möjligen kunde taktfulla interventioner utvecklat och berikat erfarenhetsutbytet, men antagligen räckte det med de infall som jag och andra gäster gav.

Skärsätra flickhem

Min första egentliga gruppterapeutiska erfarenhet kom många år senare, på Skärsätra flickhem, där jag arbetade som ung psykolog. På Skärsätra bodde unga flickor på glid. Jag träffade dem en och en för terapeutiska samtal. Dessa samtal var, sedda från min horisont mycket trevliga. Tillsammans med mig berättade de sina historier som ofta fyllde både dem och mig med ilska mot den omgivning som så ofta hindrade flickorna att komma till sin fulla rätt. De föreföll i sina, och också mina ögon var offer för en elak verklighet. Våra samtal gick ofta ut på att finna ut olika knep att komma till tals med drakarna.

En dag blev jag anmodad att 'ta flickgruppen', dvs den terapigrupp i vilken flickorna ingick, och som i vanliga fall leddes av en annan psykolog. Mötet med denna grupp blev omskakande. 'Mina' annars så rara, och förnuftiga och illa behandlade flickor, betedde sig på ett fullständigt överrumplande sätt. De skrek otidigheter till varandra, slogs om cigaretter, utmanade mig och varandra, vägrade prata, lämnade gruppen och behandlade mig som skit. Jag minns att den första tanke som slog mig när jag for hem i min bil var "att gruppterapi var ingen bra metod, tacka vet jag individualterapi!"

Det dröjde emellertid inte länge förrän jag reviderade min uppfattning. Det slog mig nämligen att den sida av sig själva som flickorna visade i individualsamtalen knappast var kännetecknade för deras livssätt i stort. Det jag såg i gruppen var långt mycket närmare bilden av dem själva, så som de beskrevs av många olika parter. Med andra ord: i gruppen gjorde de sig själv rättvisa. I kraft av den transpersonella process som där erbjöds, identifierade de sig själva på ungefär samma sätt som de brukade. Som gruppterapi, i meningen av att kunna reflektera och därmed bearbeta sin livserfarenhet, var denna terapi dock synnerligen misslyckad. Den transpersonella processen och de identifikatoriska strategierna som utvecklades uteslöt, eller lämnade inget utrymme för någon egentlig reflexion. Men å andra sidan medförde den transpersonella processen att flickorna kunde demonstrera sina personligheter i full styrka.

Hur skall nu detta exempel förstås? Ett tolkningsförslag är att den transpersonella erfarenhetsvärld som ansamlades i 'gruppterapirummet' var sådan att flickorna, som medlemmar, inneslutna i denna grupp, intog roller, eller identifierade sig som personer på det sätt som jag antytt. Genom sina respektive 'sätt' gav de mening och innebörd till en del av sina gemensamma erfarenheter. De sätt - de identiteter - som mobiliserades hos dem var sådana att ingen egentlig reflekterande kommunikation kunde åstadkommas - åtminstone lyckades inte jag bistå en sådan process. Kanske tragiken i dessa flickors situation faktiskt just är den att de genom en kombination av intrapsykiska och mera makrosociala betingelser just söker sig till, och finner sig fångna och utelämnade till sådana gruppbildningar som inte kan modifiera eller locka fram andra delar av deras erfarenhetsvärldar. De utbyter så att säga bara den onda erfarenheten. Det de visade mig i sina individuella samtal, i kraft av min och deras gemensamma erfarenhet, doldes i gruppen, så krampaktigt att den inte kunde på något sätt tränga sig fram. Denna grupp visar på ett dramatiskt sätt den 'homogena gruppens' avigsidor och nackdelar. Anhopningen av en viss sorts erfarenhet utövar transpersonellt ett sånt inflytande att endast de dominerande erfarenheterna förstärks, medan de andra, med dem konflikterande, ytterligare undertrycks. Exakt den samma process kan i andra fall få motsatt betydelse. En slutsats som kan dras utifrån mitt Skärsätra experiment är att ett gruppanalytiskt arbete inte kan ske om inte gruppen i sig utvecklar en transpersonell process, så beskaffad att den också framkallar en reflektorisk process som kan stödjas av terapeuten. Det räcker inte med terapeutens reflexionsbenägenhet. Den måste finnas i gruppen!

Den lilla analytiska gruppen

Under mer än femton år arbetade jag med analytiska grupper, eller som Foulkes benämner det "gruppanalytisk psykoterapi". Under dessa år hade jag i medeltal fem olika grupper per vecka. Till en början arbetade jag med slutna grupper som träffades under ett par års tid, senare övergick jag till den sk halv-öppna typen. I alla dessa grupper arbetade jag i stort sätt med samma typ av överväganden beträffande vilka patienter som kunde gå i grupp, samma typ av intagningsförfarande, samma instruktioner eller rekommendationer samt i samma arbetsrum. Det som möjligen förändrades under årens lopp var min egen erfarenhet om de processer som utvecklas i denna form av gruppverksamhet.

Trots den gemensamma ramen kunde jag konstatera en grupp inte är den andra lik. Även om vissa processer förefaller utveckla sig i samtliga grupper, så skiljer sig grupperna från varandra i många väsentliga avseenden. Varje grupp är unik, den har sin speciella atmosfär, sitt eget klimat, sitt eget liv. Till vissa grupper kommer deltagarna nästan mangrannt, i andra är frånvaron stor. I vissa grupper är det värme, skratt och gråt, i andra övervägde misstänksamhet, rädsla och fientlighet. Oavsett mina mer medvetna avsikter och värderingar beträffande min egen medverkan så var det uppenbart att i vissa grupper intervenerade jag mycket, i andra mindre. I vissa kände jag mig mera trygg och hemmastadd, i andra mera främmande. Varje grupp var sitt speciella äventyr. Min egen identitet varierade dramatiskt mellan olika grupper, och man kan med skäl fråga om de verkligen hade samme 'terapeut'.

Det var bl a utifrån dessa iakttagelser som jag på allvar, utifrån min egen kliniska erfarenhet började uppmärksamma den transpersonella kommunikationen. Olikheten grupper emellan beror på sammansättningen av deltagarna, närmare bestämt vad det är för slags personliga livserfarenheter de för med sig in i gruppen. Gruppernas specifika identifikatoriska process, den fritt flytande konversationen sveper över just den erfarenhetsvärld som dess deltagare för in i gruppen. Gruppens erfarenhetsutbyte handlar givetvis primärt om vilka erfarenheter gruppen har att 'byta', och utifrån vilka gemensamma erfarenheter de skapar och tolkar det gruppliv de möter i sin grupp. När jag numera tillfrågas av människor som vill gå i t ex individualterapi, åberopande att de redan gått i grupp så brukar jag påpeka just det faktum att de gått i 'en' grupp inte i (alla) grupper. Vad som skulle hända dem i en annan grupp, vilken slags självinsikt, eller vilka erfarenheter de där skulle bli delaktiga av står skrivet i stjärnorna. Såväl patienters som terapeuters behov att betrakta psykoterapi i vilken form det än handlar om som en metod, tämligen oberoende av aktörernas unicitet, dvs den matrix de skapar tillsammans får inte drivas för långt. Detta gäller inte minst för gruppanalys och gruppterapi.

Hur en grupp använder sin transpersonella erfarenhet, t ex vilka slags identifikatoriska processer som utvecklas beror också på gruppens yttre ramar. Två händelser gjorde mig uppmärksam på att t o m tidpunkten när en grupp träffas, respektive lokalen där den träffas kan vara avgörande för gruppens erfarenhetsutbyte och hur den använder sin transpersonella erfarenhet. Det första exemplet är en grupp som under lång tid träffades på fredageftermiddag, men bytte av vissa anledningar tid och träffades i stället tidigt måndag morgon. Här var det alltså samma grupp, i samma rum som 'formellt' gjorde samma sak. Den transpersonella erfarenheten var givetvis densamma. Det märkliga var att klimatet i gruppen ändrades drastiskt. Gruppens samtal började kretsa kring helt nya temata, deltagarnas roller och identiteter rubbades markant. En annan grupp bytte lokal. Man hade först träffats i ett grupprum på ett psykiatriskt sjukhus, men övergick, på grund av en ombyggnad till ett grupprum 'på stan'. Också här förändrades gruppens klimat och dess samtal på ett påtagligt och intressant sätt. På sjukhuset hade gruppen uppehållet sig vid depressiva beroende temata, medan den på stan började sysselsätta sig med sexualitet och oberoende. Tolkningen av detta är att gruppens ram, t o m i så ofta förbisedda faktorer som tidpunkt eller rumsplacering är avgörande för hur den transpersonella erfarenheten aktiveras, förvaltas och bearbetas.

Den slutsats man kan dra av dessa erfarenheter av den analytiska gruppens mångskiftande uppenbarelseformer talar för det som teorin postulerar, nämligen att vår identitet är så oupplösligt beroende av gruppkulturen och att denna kultur, i sin tur är beroende av gruppens omgivande kultur. Upplevelsen av personlig identitet, av en relativ autonomi, är en subjektiv känsla vi lyckas upprätthålla under förutsättningen att de grupper, där vi ingår som medlemmar lyckas behålla en relativ stabilitet och konstans. Som mer konstant och autonom struktur är identiteten eller individualiteten är en myt. En myt som är till glädje för oss när gruppen ger oss en god roll, och till förfång när den inte gör det.

Gruppen som psykologiskt projekt

Hur känns det att 'sitta i grupp'? I den lilla cirkulära analysgruppen kan vi stundtals nästan in på skinnet förnimma den transpersonella erfarenheten. Med en till ångest gränsande självmedvetenhet inser vi att vi hela tiden är fullt synliga, att allt det vi är inte kan döljas. Att det vi erfar från de andra inte går att värja sig från. Att man är med och måste vara med. Rekommendationen att dessutom tala fritt, att ingen har tolkningsföreträde och att egentlig ordning påbjuds, att inga döljande ritualer erbjuds, lämnar fältet fritt för allt, verkligen allt erfarenhetsutbyte. Dessutom finns inga sociala hinder att luta sig mot. Inga sociala hänsyn som kan lindra och hindra 'sanningar'. Allt är möjligt! Friheten påbjuden! Ur ett transpersonellet perspektiv erbjuder gruppen idealförutsättningar. Inga hinder finns för ett totalt öppet erfarenhetsutbyte. Mötet med vad vi kan kalla den transpersonella 'möjligheten' väcker oftast en ångest som förstärks av att situationen med stor kraft väcker upp den narscisstiska problematiken, ambivalensen mellan att framträda eller försvinna, att se eller blunda. Dessutom väcks en annan ambivalens till liv i form av vår längtan att smälta samman med gruppen eller ta död på den. Jag har svårt att tro att någon av människans konstruerade mötesplatser på ett så genialt sätt ställer oss inför relaterandets möjligheter och dess fasa som den analytiska cirkeln.

Räddningen från detta alltomfattande, penetrerande erfarenhetskaoss där vi skyddslösa hotas att uppslukas eller sammansmäta ligger i den identifikatoriska processen: att skaffa sig ett namn och att börja benämna, också om man vagt erfar att man oftast därmed främjar sig från uppmaningen att tala helt "fritt" ( vilket t ex skulle innebära att låta orden träffa kaos). Att man övergår från att erfara, känna och uppleva alla dessa kaotiska inre och yttre signaler till ett till synes ordnat tal och tänkande är inte bara en befrielse från erfarenheten och erfarandet, utan också en formell efterlevnad av det påbjudna, nämligen att reflektera. Det samtal som nu infinner sig i detta koncentrerade möte hämtar sin näring ur erfarenheten, och skapar mening i den. Genom den symboliska diskursen hjälps man också åt att komma förbi gruppens alla okända möjligheter genom att med språkets hjälp förvandla gruppen till något bekant. Vissa infinner sig i tystnadens roller, inte för att lyssna utan för att man tror att man därmed kan skapa osynlighet. Vissa talar, inte för att framträda, utan för att skapa masker att dölja sig bakom. Fast det händer förstås, inte så sällan att någon verkligen säger något och att andra faktiskt lyssnar! ( Och i verkligheten talar vi ju som sagt alltid och lyssnar ständigt på allt som förmedlas!)

I gruppens krets finns analytikern, gästen i verkligheten. Visserligen är han eller hon värden, som inbjudit till detta kommunikativa gästabud, men så känns det minsann inte alltid. När yttrar sig 'gästen'? Jo, oftast när gruppens deltagare, med samtalets hjälp, förvandlat sin grupps kaotiska mångfald till någon form av igenkänd, stabil och fixerad ordning. Just när gruppen lyckats 'bli en grupp', när man funnit sina roller, då samvaron i gruppen börjat kännas trygg, kanske tråkig och säkert likgiltig då kommer gästens reflexion. Kanske bidrar den till insikt om de roller och identiteter man söker eller beordras att ta på sig. Kanske känner man igenkänningens lättnad. Kanske inser man något om sin egen verklighet och andras. Men kommentaren försätter inte sällan gruppen tillbaka till 'Gå', fast man har ju faktiskt gått ett varv!

Det typiska för den analytiska gruppen är att den ständigt pendlar mellan kaos ( den transpersonella processen ) och ordning ( den identifikatoriska ) genom att gruppens analytiker, och gruppen i övrigt ständigt uppmärksammar och tolkar den vanemässighet som gruppen söker etablera. Man kan säga att den analytiska gruppen är en grupp av individer som å ena sidan uppmanas att bilda en grupp, men där denna gruppbildning tolkas och samtidigt hindras från att bli en fixerad vanemässighet, som beskär eller kontrollerar gruppen latenta kommunikativa möjligheter, och dess deltagares möjligheter att tala och lyssna, dvs så fritt och så fullständigt utbyta sina erfarenheter.

Foulkes talar om neurosen som social autism. I gruppen, mot bakgrund av dess tranpersonella erfarenhet, framträder dess medlemmars olika neuroser. Vi försöker tala, men vi hörs inte! Vi försöker lyssna, men vi orkar inte höra! Vi talar, men dom andra hör oss inte! En av de erfarenheter som gjort djupast intryck på mig i mina många analytiska grupper är just när denna autism bryts. När talet och lyssnandet bryter fram ur vanemässighetens konversation, när orden verkligen fångar in, befriar och ger personlig mening i den gemensamma erfarenhetsvärlden. I dessa stunder överskrids såväl den transpersonella som den repetitiva identifikatoriska processen. Då skapas samtidigt både en ny erfarenhet och en ny mening. I dessa dialoger förenas 'sharing' och 'insikt'. I alla analytiska grupper förekommer mycket tomt prat för döva öron, men det händer påfallande ofta att man faktiskt också erfar, talar och lyssnar. Det är dessa erfarenheter som mina (nöjda) patienter refererat till då de summerat den betydelse som gruppterapin haft.

Som framgått av min beskrivning är gruppanalytisk psykoterapi inte en helt enkel form av psykoterapi. Att utsättas för en grupps alla påträngande och konflikterande erfarenhet, skapa plats för sina egna, och därtill stå ut med att ständigt granskas i alla sina personliga försök att finna ordning, dölja och tillskapa sig roller och betydelser är inte det lättaste.

Gruppen som realistiskt projek

Som realistiskt projekt är emellertid den analytiska gruppen mindre komplicerad. Det som gäller är att tillsammans med ett mindre antal personer föra ett fritt samtal om de tankar, känslor och upplevelser som aktualiseras i gruppsittningen, och där målet med detta erfarenhetsutbyte är att lära känna sig bättre. Det personliga anonymiteten, friheten från sociala band, rekommendationen att tala "fritt" och frånvaron av ett dirigerande ledarskap brukar vara något som många presumtiva patienter uppskattar och också tror skall bli ett 'arbete' som med lätthet låter sig genomföras i praktiken. Det är min erfarenhet att de gruppdeltagare som förmår att omfatta, och ständigt påminna sig om gruppens realistiska ram - det jag kallat det 'realistiska projektet' - också i stunder då de psykologiska och gruppdynamiska processerna upplevs som kaotiska, meningslösa eller hotfulla på ett konstruktivt sätt tillgodogör sig av gruppens erfarenhetsutbyte. Jag menar att det är just tron, eller övertygelsen om grupparbetets realistiska värde som gör att dess deltagares internaliseringsprocesser kommer igång i gruppen, dvs det ständiga reflekterandet varför man upplever det som sker just så som man gör. Något tillspetsat kan man säga att en förutsättning för att kunna använda den analytiska gruppen är att deltagaren har en neurotisk, individualistisk verklighetsuppfattning i den meningen att man utgår från att orsaken till onda och plågsamma erfarenheter snarare härstammar från den inre, inte den yttre verkligheten.

En annan förutsättning är att deltagarens positiva uppfattning om gruppen som ett realistiskt projekt kan förvandlas till en huvudsakligen positiv överföring till gruppen, också i faser av frustration. Om denna positiva överföring finns lyckas gruppmedlemmarna att i sin inre känsloupplevelse omgestalta gruppens okända värld till en igenkännbar och godartad verklighet. Allehanda överföringsprocesser utvecklas, där deltagarna förvandlar varandra till föräldrar, syskon och andra signifikanta personer. I kraft av denna överföringsförmåga lyckas gruppen ständigt att så att säga tillskapa en mer 'vanlig grupp", en interpersonellt ordnad illusion istället för den tranpersonella röra som ett bokstavligt efterlevande av rekommendationen att "tala fritt" skulle leda till. Och trots att gruppledaren och delar av gruppen genom sin reflexion ständigt upplöser vanemässigheten, eller de kollektiva överföringsprocesserna så upphör inte försöken att skapa en 'grupp' av gruppen.

Ju mer erfarenhet jag under åren fått för hur påfrestande och omskakande gruppsituationen faktiskt är desto mer arbete har jag lagt ner på att förbereda blivande gruppmedlemmar. Det jag tagit sikte på är att dels klargöra det realistiska projektet för att bana väg för en terapeutisk allians, åtminstone på det intellektuella planet som håller när verkligheten gör entré. Jag har också i större utsträckning avrått presumtiva gruppatienter vilkas behov av gruppterapi främst, eller uteslutande består av en längtan att få tillhöra en grupp. Gruppterapi är ingen bra terapiform för människor som behöver "gå i grupp". Den är däremot av stort värde för självupptagna individualister, med relativt ljumma gruppbehov, som behöver hjälp att förstå att de också är gruppvarelser.

För att inget missförstånd skall uppstå vill jag tillägga att alla människor givetvis präglas av starka gruppbehov. Att höra till en grupp och ingå i dess gruppanda. Detta gäller också de ljumma. I den långvariga, väl arbetande analysgruppen, också om den, genom den ständiga reflektionen avstår från inneboende önskningar att realisera gruppsliga behov som sträcker sig utanför gruppens ram, till förmån för att bl a utforska dem i verbalt meningsutbyte så uppstår efter hand en mycket stark och sammansvetsande gruppkänsla. Den upplevs som en grupp, inte ett transpersonellt forum för erfarenhetsutbyte. Speciellt tydligt blir detta i en analytisk grupp som kunnat utveckla sin process under längre tid. Delade erfarenheter om vad gruppen klarat av för svårigheter under sin historia skapar en kollektivt positiv överföring som är av största värde när nya medlemmar tillkommer som initialt överfalls av frustrationer av alla de slag.

Den positiva gruppandan möjliggör att gruppen inte möter attackerna från de nya med motattacker. Gruppens förmåga att hålla och härbärgera upplevs som att man ändå finns till i en grupp som existerar, inte som i en oförutsägbar mindre folksamling. Samtidigt som gruppens laganda är till hjälp för nykomlingen så erfar nykomlingen sitt värde för gruppen, bl a i det att han eller hon fungerar som en nytillkommen 'gäst', med öppna ögon och nya perspektiv. Det är ju nämligen så att även om gruppledarens funktion är att vara en gäst i verkligheten som kan spegla gruppen och stimulera gruppmedlemmarna i denna aktivitet, så förbrukas också gruppledaren. Gruppledare är också gruppvarelser som blir blinda i sin vanemässighet. Min erfarenhet är att nya medlemmar alltid demaskerar sådana processer i gruppen som också gruppledaren bidragit till att hålla gömda för insyn. När gamla medlemmar slutar och nya tillkommer tar gruppen alltid nya språng, uppsöker nya områden i sitt psykologiska landskap.

Vad är det som åstadkoms genom gruppanalytisk psykoterapi? Det vanligaste svaret är kanske personlig insikt bland dess deltagare. Jag vill inte invända mot detta. Däremot vill jag framhålla att gruppanalysens främsta betydelse ligger på en annan nivå; upplevelsen av det som med ett engelskt ord kallas sharing. Det innebär att faktiskt känna att man kan tala och lyssna, vara, och förmedla sig själv tillsammans med andra. Det handlar om en upptäckt och en upplevelse att det man själv känner faktiskt hör samman med den delade gruppsliga verkligheten och att det man faktiskt känner och tänker hjälper de andra på samma sätt som deras erfarenheter förverkligar och förtydligar de egna. I dessa stunder av uppriktig dialog överkommer, eller åtminstone bearbetar man den sociala fruktan som är all ensamhets och all neurotisk individualitets moder. "Jag kunde till sist tala om det precis som det var så alla förstod" är en replik jag ofta hört. Vad var det de talade om? Sällan en nytillkommen insikt, utan något gammalt och känt men något som dolts för världen. Vad det något nytt för gruppen? Knappast! Det var något som alla förstått, men där avsaknaden av orden gjort det kända obekant och oanvänt. I denna 'sharing' manifesterar sig gruppens erfarenhetsutbyte på sånt sätt att den integrerar mänsklig erfarenhet och människor på det sätt som också kallas socialisation.

Även om man med noggrant förberedelsearbete på ett trovärdigt sätt kan bana väg för många patienter, vilkas fallenhet för internalisering är vacklande så måste vi konstatera att antalet människor som snarare externaliserar, än internaliserar det lidande som livet i deras grupper medför är många; och tur är det! Deras utsatthet för grupplivets alla transpersonella processer är givetvis inte mindre än för andra, och deras behov av att ta del och förvalta dem på ett konstruktivt sätt är lika stort för dem som för andra.

Den renodlade analysgruppen maximerar den transpersonella processen, samtidigt som den minimerar deltagarnas möjligheter förändra gruppens grundstruktur. För deltagare som av olika anledningar inte förmår internalisera upplevelserna i gruppen, utan som kräver en förändring av själva gruppstrukturen, dvs externaliserar och gör gruppen 'ansvarig' för den plåga som erfars blir analysgruppen en dålig form av terapi i alla bemärkelser. Jag tänker på gruppdeltagare som kräver att få träffa våra kollegor, koka kaffe, bjuda hem gruppen på lördan, förföra vår favoritpatient, göra något roligt, ringa på nätterna! Paradoxalt nog visar dessa deltagare goda gruppsliga talenter men dessvärre uttrycker de sin egen, och många andras gruppsliga plåga, längtan och maktlöshet så tydligt, oförblommerat och uppfordrande att vi också i en grupp där insikt och delaktighet hyllas måste försvara vårt behov av att vara ifred. Dessa personer blir ofta 'drop-outs' och betecknas ofta tyvärr som 'svåra patienter', alltför störda patienter, i mer generell mening.

Senare erfarenheter av just dessa patienter gör att jag nu snarare skulle vilja påstå att just den analytiska gruppen är för svår för dem, vilket inte får förväxlas med att dessa personer i relation till andra gruppstrukturer kan ha en synnerligen konstruktiv roll i sina grupper och också i den rollen kan dra samma nytta av gruppanalytiska interventioner.

Mina erfarenheter från Skå, en vårdande storgrupp

Som grupp betraktad är Skå ett samhälle där ett hundratal människor lever i ett enda syfte: att livet på Skå skall främja allas psykiska och sociala hälsa, men i synnerhet givetvis de familjers som bor där i det uttalade syftet att få hjälp med sina ofta synnerligen svåra livsproblem. De lever och bor på Skå under ofta flera år tillsammans med personal och deras familjer.

I ett transpersonellt avseende är samhället Skå en oändligt rik, sammansatt, oöverskådlig och kaotisk erfarenhetsvärld. Här finns, för att förenkla framställningen en uppsjö av både goda och onda erfarenheter av mänskligt liv samlade. Anlägger vi ett gruppanalytiskt perspektiv på Skå så handlar arbetet om att befrämja sådana kommunikationsstrukturer som tillvaratar gruppens samlade erfarenhet till gagn för alla dess olika medlemmar. Som gruppanalytisk ledare av detta samhälle blir uppgiften att tjäna helheten på ett sådant sätt att vård "skapas i, av och genom gruppen". Majoriteten av patienterna antingen de är barn eller vuxna, tillhör den kategori som kallas 'svåra, vårdresistenta patienter' som saknar 'sjukdomsinsikt' och som uppfattar omgivningen som orsaken till deras lidande och som i ord och handling agerar ut sin frustration mot världen. I allt väsentligt delar de faktiskt gruppanalytikerns sätt att förstå verkligheten, men deras eget sätt att förmedla sin insikt, i kombination med omgivningens sätt att försvara sig mot dem, skapar också en social autism, visserligen ofta dramatisk och högljudd men som likafullt döljer, eller omvandlar den de verkliga problemen till förlorade maktkamper för alla dess aktörer.

Det första intrycket jag fick av livet i byn var det livliga samspråk som ständigt ägde rum. Man ägnade nästan alla tid att prata; i par om par, i små grupper och i stora. I den utsträckning man arbetade så bestod arbetet mest av paus och prat. Man var tillsammans och pratade på dagen, kvällen och natten. Samtalskonstellationerna var ofta en blandning av personal och gäster, barn och vuxna.

Mitt andra intryck var att, förutom några få fasta gruppbildningar ( i allmänhet bestående av personal med mera specifika arbetsuppgifter ), så organiserades samvaron och samspråken spontant. Det fanns ingen riktig ordning i gruppstrukturen. På Barnbyn rådde en fri, och ständigt föränderlig gruppbildning rum. De samtal som fördes i alla dessa pratkonstellationer var, enligt mina mått mätt, synnerligen fria och öppenhjärtliga. Man grät, skrattade, bråkade, djävlades, skvallrade, berättade minnen, blandat med allsköns vanliga trivialiteter. Att ta del av dessa samtal var som att sitta i den analytiska gruppen när den är som bäst.

Men som sagt, grupperna var spontana. De hade inga gränser och följde inga avtal. När samtalet ebbat ut, eller blivit för hett, skingrades gruppen. Folk flöt omkring i den transpersonella processen.

Två undantag fanns. Stormötet då alla byns aktiva aktörer, barn och vuxna förväntades delta. Denna grupp, som ständigt pågick träffades en gång i veckan under en timmes tid. I denna grupp sammantvingades så att säga byn transpersonella erfarenhet. Gruppen leddes av en ordförande som efter bästa förmåga försökte få församlingen att ta ställning till ett antal, för byn 'viktiga' aktuella frågor. Efter det att frågorna avbetats, vilket ofta tog en kvart, så var det fritt fram för mera spontana diskussioner och samtal. Det hände att denna storgrupp av och till utvecklade samtal, uppriktiga, viktiga och direkta meningsutbyten som till 100 procent infångade allas uppmärksamhet. Men det hände också att larmet från det transpersonella kaoset bestod, att inga ord infann sig som kunde bringa reda i alla känslor som flöt omkring och penetrerade alla deltagares sinnen. Stormötets atmosfär var en tydlig spegel för det mera allmänna tillståndet i byn. Jag kom att kalla den min barometer. Men som sagt denna grupp hade gränser och framkallade därmed 'gränsens ångest'. Det var många som av och till inte uthärdade att komma, eller stanna kvar till slutet. Men det stora flertalet klarade denna utmaning, visserligen alltid med knotande i början, men ofta ville man inte sluta, när tiden väl gått.

Ett annat undantag var de många tillfälliga, arrangerade, eller påbjudna grupperna, som bildades för att lösa olika kristillstånd. Också dessa grupper hade gränser i tid och rum och tydliga uppdrag. I dessa grupper upplevdes gränserna i allmänhet som naturliga och konstruktiva och sällan uppstod någon form av 'utagerande beteende'. Man kände sig delaktig i de gränser som fastställts.

Här träffade jag nu människor som alltså vanligen beskrivs som behandlingsresistenta och omotiverade. Patienter som är omöjliga att få djupare kontakt med, som inte vill prata och saknar sjukdomsinsikt. Patienter som projicerar sitt inre elände på omgivningen. Men det jag ser och erfar är nämast det motsatta; de pratar, söker hjälp, reflekterar och försöker förändra sina liv. De söker ständigt kontakter, engagerar sig i grupper och i parrelationer. Ständigt söker de samtal och kontakt. De ringer vid alla tider och ber om hjälp. De tar initiativ till gruppmöten som de tycker behövs. De knotar över storgruppen, men de klarar av den och utnyttjar den. Med full uppriktighet konstaterar jag att dessa 'patienter' är de mest motiverade jag stött på, de minst garderande och de mest gruppengagerade. Inom ramen för bysamhällets konstruktion är de idealiska gruppdeltagare.

Jag tyckte jag befann mig i ständig gruppanalys och trivdes som fisken i vattnet. Det enda problemet var att denna fritt flytande gruppbildning, med dess fritt flytande samtal inte stämde med den modell av gruppanalytiskt institutionsarbete jag hade vid den tiden. Det fanns ju inga gruppanalytiska grupper, inte heller några gruppanalytiska regler för hur interaktionen kan organiseras och integreras. Plågad av samma nit och villfarelse som konsulenterna på ålderdomshemmet, de terapeutiska reformatörerna, tog jag mig för att inteckna, schemalägga en stor del av veckans dagar med olika ordnade grupper; alltifrån terapeutiska grupper till olika form av arbetsgrupper, samt införde ett system där olika gruppledare kunde träffas för att samordna och integrera erfarenheterna. Förslaget möttes med stor entusiasm till en början, men misslyckades kapitalt. Uppenbart var att man inte förmådde uppleva gruppernas gränser i tid, rum, uppdrag och sammansättning som en trygghet och ett säkert utrymme. De blev inte 'boundery och space' i en Winnicottsk mening. Man ville byta grupper, ändra tider och uppdrag. Man pratade skit om andra grupper. De som av någon anledning gillade sin grupp reste upp barrikader av sina 'goda' gränser. Patienterna började visa samma slags symtom som de brukat betecknas med. I behandlarstaben lyckades vi inte integrera processen. Också vi blev osams! Dessbättre kunde detta system avskaffas. Livet i byn återgick till sin gamla ordning. De spontana gruppbildningarna tog vid och patienterna blev friskare. Det är genom misstagen man lär sig och av detta misstag lärde jag mig mycket.

Jag förstod att det är Byn, som i sin tranpersonella helhet är varje patients Behandlare. Det är Byn man söker hjälp hos, det är Byn man vill bli hjälpt av och det är Byn man vill vara så helt och fullständigt tillhörig. Det är också Byn man känner sig hindrad av, rädd för, besviken på och måste försvara sig mot. Friheten att kunna själv bestämma, eller åtminstone känna en tillräcklig medbestämmanderätt är nödvändig. En väsentlig del av denna frihet är att själv bestämma över sin gruppsliga tillhörighet och att själv skapa sina nödvändiga grupper. Om denna frihet finns i tillräcklig omfattning uppstår en gruppbildning som deltagarna kan uppleva som sin egen. Dessa då visserligen ofta synnerligen föränderliga gruppbildningar blir en slags företrädare för BYN. Om en alltför stor del av tiden är intecknad av påbjudna grupper känner sig gruppmedlemmarna lurade och uteslutna från byn, deras känsla av maktlöshet förstärks och livet i deras grupper blir inte en gruppanalytisk oas utan ett fängelse, en asyl eller förvisningsort. Och som sagt även om den anvisade gruppen råkar upplevas med vällust, så blir följden att den barrikaderar sig mot helheten samtidigt som den ansetts och attackeras av de andra.

Alla grupper, oavsett om de påbjuds eller bildas spontant bildas inom ramen för ett större gruppsligt kontext och företräder aspekter av detta kontext. Den institutionella gruppen bär eller inrymmer och symboliserar en del av helhetens tranpersonella erfarenhet. Det är med sikte på denna helhet som gruppen organiserar sitt inre arbete för att bättre och bättre hantera denna helhet.

Det finns en tydlig parallellitet mellan jagets förhållande till det omedvetna, den lilla gruppens identifikatoriska process i förhållande till den transpersonella och smågruppsbildningens förhållande till den institutionella helheten. Dessa 'instanser' skapar mening, bidrar till överlevnaden, men i sin fixering begränsar de likväl sina 'systems' möjligheter. Ett analytiskt arbete inom en institutionell storgrupp måste därför innebära att samtidigt både skapa betingelser för en fri smågruppsbildning som förutsättningar för deras ständiga rekonstruktion, då deras betydelse tjänat ut eller då de bildar barrikader i systemet.

När jag väl insett värdet av den mycket fria och ständigt pågående gruppbildningen inom byn, och dessutom förvissat mig om nackdelarna, eller tom omöjligheten att själv skapa gruppsliga strukturer öppnades en möjlighet att arbeta i de många spontana grupper, dit jag och andra medarbetare ständigt inviterades för att bistå med 'gruppanalytiskt arbete' ( även om detta inte explicit uttrycktes ). Med detta menar jag att följa det som utspelar sig i gruppen och vid tillfälle kommentera och intervenera i de processer som pågår. Under åren som gått har jag lärt mig åtskilligt om gruppanalytiskt arbete i form av 'in situ- analys' i spontant eller naturligt uppkomna grupper som jag kan jämföra med att arbeta analytiskt i arrangerade 'add hoc' grupper. Skillnaden i teknik är möjligheten den att man i den naturliga gruppen måste tillåta mer av sin egen spontanitet och impulsivitet, att handla först och tänka sen, ty tillfället för intervention kommer sällan åter. En medarbetare gav mig en flugsmällare i födelsedagspresent. Han tyckte den symboliserade och beskrev mitt arbetssätt; det gäller att avvakta, noggrant studera flugans (processens) rörelse och sen utan tvekan klippa till! Ett krav är givetvis att man kan arrangera sitt övriga arbete så att man kan vara så tillgänglig som möjligt för gruppernas invitationer.

Dessa är ofta av två slag. Oftast träffas grupper, eller bildas grupper utan egentlig anledning. Man sammanstrålar vid kaffebord, vägkanter eller vid gruppers naturliga sammankomster. Dessa spontana grupptillfällen lämpar sig ofta utmärkt för analytiskt arbete. Ingen förväntar sig något och ingen upplever situationen som terapi. Deltagarna framträder utan rädsla för att visa sig, samtidigt som man mycket tydligt visar sig. I dessa sammanhang uppträder jag som en 'dubbelnatur'. Jag har inte svårt att förena rollen av en som bara råkar vara med, men den sida av mig själv som erfar, iakttar med flugsmällan i handen. Det handlar i grunden om en inställning att hela tiden, oavsett var man gör faktiskt hålla i minnet att man anförtrotts rollen att arbeta som gruppanalytiker, dvs bistå gruppen med kommentarer som kan stärka och hålla igång ett reflekterande arbete för gruppens bästa. Ofta inviteras man till grupper då det är kris i gruppen. Att en kris skapats i gruppen handlar dels om processer inom gruppen, dels om processer i gruppens kontext som uttrycker sig genom gruppen. Varje kris är ett viktigt analytiskt tillfälle, ty krisen förmedlar alltid något betydelsefullt. Den är alltid en ny möjlighet till insikt, delaktighet och förändring. Men krisen är också en risk, då den också kan leda till splittring och fragmentering av både den krisande smågruppen och dess kontext. Som gruppanalytiker måste man därför ha stor beredskap att medverka i gruppen då den önskar det.

Blott det faktum att man infinner sig i gruppen har en påfallande positiv effekt. En grupp i kris uppträder ofta som en kamp-flykt grupp. Den har 'drabbats av ett ont' som dess deltagare själva inte förmår hantera på annat sätt än genom gemensamma externaliseringsprocesser. Det gruppen behöver är en 'vänlig själ' som säger 'stopp, vänta, tänk efter'! Man behöver egentligen sällan göra något mer än detta och stanna kvar med gruppen tills krisen bedarrat.

Gruppens krisbetende är en av gruppens återkommande 'vanemässigheter', där just onda aspekter av den transpersonella processen kondenseras och hanteras genom ett intensivt, på externalisering grundat kamp-flykt beteende. Närvaron av nytillkommande i gruppen rubbar ofta denna process, förutsatt att de kan hjälpa gruppen härbärgera utfallen och attackerna, dvs ge sådan mening till dem att deltagarna förmår börja ta till sig, och tala om det som gör ont, istället för att bara skrika ut sin smärta och skicka smärtan vidare.

Genom sin närvaro blir man också delaktig i krisen, lär sig om de motsättningar och konflikter den handlar om och kan bidra till att hindra att den splittrar och fragmentariserar bysamhället eller gruppen. Inte alltid, men ofta leder krisbearbetningen i gruppen fram till att andra människor utanför gruppen involveras i stunden eller efteråt. Kriser leder fram till arrangerade, större gruppsamlingar efteråt. Denna form av gruppanalytisk krishantering leder till ökad integration i det större systemet.

Krisbeteende på såväl individuell som gruppslig nivå är i praktiken socialisationsprocessens motor. Frid och lycka är trevligt, men det är lidandet som sammanför människor. När vi misslyckas med att förvalta lidandet på ett socialiserande sätt får samma lidande en motsatt effekt. Det förvärrar den bristande socialisation som det är ett uttryck för.

Symtom och socialisation

I gruppanalytisk teoribildning uppfattas det individuella lidandet, oavsett i vilken form det visar sig som ett uttryck för en grupprocess och givetvis också som ett problem för den grupp inom vilken det skapats och existerar. En teoretisk ansats av detta slag leder oss fram mot två väsentliga frågor: är det meningsfullt att behandla individer utanför 'sin grupp', och är det konstruktivt att, ur ett samhällsperspektiv behandla enskilda individer ? Några enkla och entydiga svar på dessa frågor kan knappast ges. Antagligen är många överens om att brutna ben, hål i tänderna och blödande magsår utan vidare lämpar sig väl för "individuell" behandling, även om också de, i sista hand är grupprelaterade. Sannolikt innebär dessa sjukdomars eventuella botande heller ingen nackdel, utan snarare en fördel för den grupp den sjuke tillhör. Men för de slags lidanden som berörs i denna framställning och som i djupaste mening har sin rot i vår gruppsliga existens, t ex psykiska och sociala problem är svaret mer komplicerat. Ur en praktisk etisk synpunkt finner jag det närmast självklart att en lidande person skall få bästa möjliga hjälp, men jag finner det också självklart att denna hjälp helst bör ges i en sådan form att det nätverk av människor, inom vilket lidandet uppstått, genom hjälpinsatserna skall kunna reparera sin sociala funktion. I Foulkes mera spekulativa texter talar han om hur ett brett tillämpat gruppanalytiskt arbete skulle kunna kombinera den 'individuella behandlingen' med social reparation.

I sin uppsats, The group analytic method, från 1927 argumenterar Trigant Burrow för att analytiskt arbete måste ske i grupper, det borde inte på grund av eftergifter för neurotikerns individualistiska anspråk låsas in i hemliga konferenser bakom lykta dörrar. Ett sådant förhållningssätt förstärker den sociala fruktan, mot vilken all (pseudo) identitet är ett försvar. Rädslan att "associera fritt", dvs uttrycka det man faktiskt känner och tänker, är inte ett neurotiskt, utan ett socialt motstånd, . Människan måste komma över sin sociala fruktan för att det gruppliv mot vilket vi närmast organiskt behovsmässigt hör till skall kunna fortgå att utvecklas. Människan kan inte förstå eller förstås utanför ett sammanhang där vår grundläggande gruppslighet - dess längtan och fruktan finns med. I de hemliga mötena berättar individerna samma "historia" i tron att de är ensamma om den, och även om de nu finner någon att dela den med så symboliserar biktsituationen att dessa mänskliga historier dock hör hemma i tättförslutna terapirum. Att de inte hör inte hemma på den offentliga arenan. Neurotiska är vi alla, tycks Burrow mena, med det är inte problemet. Problemet är att vår sociala fruktan för livets kanske mest centrala upplevelser driver oss bort från den grupptillhörighet där de skapats, in mot en neurotisk, individualiserad isolering där vi riskerar att förlora kontakten med våra grupper och bidra till splittring och desintegration.

Det faktum att just neurotiskt och annat psykiskt lidande i vår upplevelse och självvärdering upplevs som så personligt och i allmänhet laddas med skuld och skamkänslor legitimerar dock i viss mån att vi tillhandahåller "hemliga konferenser", också om dessa för individen möjligen reparativa processer har ett socialt pris i form av att neurotikerns berättelse inte återförs till det sociala forum den hör hemma. Mycket talar också för att en lyckosam individuell behandling av ett 'psykiskt lidande' kan bidra till reparativa processer i åtminstone den mindre grupp där lidandet vuxit fram.

Men för de mest lidande och svåraste sociala problematikerna, både barn och vuxna är situationen annorlunda, liksom förutsättningarna för att 'använda lidandet' för ett socialt integrerande, eller socialiserande arbete. Det sociala problemet är ofta konstituerat som ett grupproblem, där en malign grupprocess av och till formligen exploderar. På Skå har jag på nära håll kunnat iaktta dessa grupprocesser. Den 'styrka' de har förklarar varför självinsikt, goda råd, uppmuntran eller hot - dvs typiska inslag i det individuella casework arbetet - knappast verkar. Individen blir faktiskt ett 'offer' i sin grupp, vars övriga medlemmar likaledes blir 'offer' för grupprocessen. Däremot har jag erfarenhet av att denna maligna grupprocess inte är opåverkbar för en 'gäst' som ger sig tid att komma till gruppen just när den behöver det som bäst. Den ofta skenande externaliseringsprossen stoppar upp när gruppen inte längre känner sig helt utelämnad till sig själv.

För att bli en gäst som kan inviteras måste emellertid terapeuten vara beredd att arbeta inom den ram som den sociale problematikerns grupp, i kraft av sin process fastställer. Vi måste vara beredda att följa gruppen så långt det är möjligt för att fånga den då den verkligen ger sig själv tillkänna. Lyckas vi med detta finns goda förutsättningar för att internaliserande processer tar vid och ett reparerande arbete i gruppen tar sin början.

Det avgjort största hindret för en sådan utveckling är att terapeuten-socialarbetaren inte på ett trovärdigt sätt kan acceptera den sociale problematikerns grundläggande verklighetsuppfattning: att orsaken till lidandet finns i gruppen. Om klienten upplever att hjälpen sker utifrån premissen att det är individen som skall ändra sig, eller om deltagandet i gruppen sker utifrån en kontrollerande övervakningsposition blir terapeuten förbrukad, och uppfattad som en ny del av det plågsamma systemet. Den som förstått gruppanalysens teori rätt borde inte ha svårt att acceptera den sociale problematikerns ståndpunkt att det är 'gruppens fel' också fast man förstår att det i sista hand är individen själv som för tillfället externaliserar.

Slutord